Sida:Fersenska mordet.pdf/53

49

Jag kan verkligen ej underlåta att ytterligare vidröra Herr Silfversparres uppförande med afseende på Grefve Fersen. Han är allmänt ansedd för en person med en svag karakter och försvaras uteslutande af sina gamla partivänner. Han har försökt att urskulda sig inför Kronprinsen, hvilken, okunnig som han är om hans uppträdande den 20 Juni, behandlar honom på samma sätt som alla de öfriga generalerna, men af allmänheten betraktas han såsom en lågsinnad person. Konungen tilltalar honom aldrig, och han inbjudes ej till hofvet af annan anledning än att anses tillhöra Prinsessans hof. Han håller sig likväl framme vid alla tillfällen; när Konungen tager emot generalitetet eller sitt hof, är han alltid en af de förste att inställa sig, ja, han var till och med med på Grefve Fersens begrafning; antingen är han verkligen så inskränkt att han ej märker, hurusom alla menniskor lika såväl som Konungen undvika honom, eller också vill han genom sitt sätt att uppträda ådagalägga sin oskuld. Han är med i hofkretsarne och öfverallt, han har till och med infunnit sig hos Grefven och Grefvinnan Fabian Fersen samt med dem talat om händelsen den 20 Juni på ett sätt, som om han varit Grefve Fersens räddare. Han skryter för alla öfver att Konungen talat med honom, då sanningen tvärtom är att Konungen aldrig rigtar ett ord till honom. Hans uppträdande är så besynnerligt, att ingen rätt kan begripa detsamma, men det bidrager åtminstone ej att öka den aktning man kan hysa för honom; i stället är han nästan allmänt utpekad nu, sedan man fått närmare kännedom om detaljerna vid händelserna den 20 Juni. De personer, som söka urskulda honom, förklara att han tappat hufvudet samt saknat erforderlig beslutsamhet, hvilket likväl ingalunda kan vara till hans beröm. Man får väl se, när en gång hela rättegången blifver utredd och Herr Silfversparres verkliga uppförande blifver bekant, huruvida han skall kunna rättfärdiga sig; under tiden sprider sig dock kännedomen om hans handlingssätt ibland allmänheten, och sanningen kommer alltid fram. Grefve Fabian Fersen och hans grefvinna taga emellertid numera aldrig emot denne general, när han låter anmäla sig, ty de hafva fått kännedom om hvad som genom förhören blifvit utrönt. Jag tror dock för min del med säkerhet, att han felat mera genom dumhet än till följd af brottslig vilja. På det hela är dock alldeles omöjligt att förstå något af det, som hände denna olyckliga dag, hvars tilldragelser säkerligen blifvit framkallade utaf partilidelserna. Man fruktade troligen,

»Fersenska mordet.»4