Lijkwäl sigh så min Faar förbarmar,
Öfwer thenne här Säcken arma.
Jagh önskade han woro dödh,
Eller råkat i störste nödh.
Ty the som icke willia Moder lyda,
Motte för Styffmoder sörja och qwida.
Längre jagh här icke dröija kan,
Jagh måtte åter see på wårt gagn.
Actus V. Scena VI.
Pelargus. Eubulus.
Pel.O Eubule min Granne godh,
Aldrigh får jagh något gladt modh,
Så länge min Son borto är,
Och kommer icke igen här.
Ingen roo jagh om Natten fåår,
När jagh vthaff min Säng vpståår
Begynnes åter thet samma wee,
För ängslan är jagh aldrigh i fredh.
Altså må mitt Faderlige sinne,
Emoot thenne Son så hefftigt brinna.
Doch aldra mäst bekymrar migh,
Och plågar hiertat bitterligh,
At jagh frå honom ey breff haar fått,
Sedan han ifrå migh reeste bort.
Ja, icke den ringaste Bookstaff,
Hwar han är stadd weet jagh icke aff.
Eub.Giff tigh nu til fridz min granne gode,
Snart kan tu frå honom budh förmoda.
Det är altså fatt medh the vnga Bussar,
På Fädernesslandet the föga passa,
Tå the komma i annor Land,
Huru thet går så weet wäl man.
