Sida:Finkel eller det Underjordiska Bränvins-Bränneriet-1776.djvu/13

Hvad! aldrig jag uti min vålmagt tänkte; Då Brånvin fants til öfverf. d, Då jag min ſmak med vålluft fänkte, Tdig, du lufva faft', ſom båttre ár án bród, Ar jag dig nånſin ſkulle fakna, Jag ville roligt lida af, Så framt jag vore viſs, at åter kunna vakna. Når Branvin upſtår af Sin graf. Du óibon! fom på Lilljans Krog, Blott för en Elſas ſkull, från verlden afſked tog: Quo jure var du ſådan ſtå:le? Nog finnas Elſor til - - - hvar Krog en Elſa har, Jag har ock vårklig en, ſom mig litt hjerta ſpar, Faſt för en daglig ſup jag vårdar måſt der Trolle. Nej kárlek år et ſtrunt Emor den kraft, ſom fins i Aqua Fortis, Och är det ej min arma mun förundt, Blir det et vera ratio mortis. Min röſt förqvåfs, mig døden vil förraſka, Farväl min Liberlex! mit Svin, min Brännvins-kopp! O bring - hit! bring hit en oskolgd Brånvins-flaſka, At jag må lukta på når jag ger andan opp. Bror Naſenblom ! min Stallbror i min luſta, Hur lårer du ju jámra dig och puſta? Når du fòrnimma får min plåga och mit Nut; Når du i detta rum går in med dina vänner, Med gråten i din hals, du fåger: ach! jag känner , Hår har Bror Finkel blåſt in ſidſta anda ut.