nationalgardet tillsammans med åldersklasserna intill det 40:de året utgör en kontingent af 100,000 man. Oaktadt krigsoperationernas inställande har ministèren fattat ett heroiskt beslut. Sedan den i senaste sammanträde försäkrat sig om kammarens förtroende, har den skridit till vidtagande af alla mått och steg för att till det yttersta anstränga Greklands krafter. Det ordinarie allmänna nationalgardet har blifvit inkalladt. Bildandet af nya jägarbataljoner har anbefallts och det har beslutits att uppbringa den reguliera armén till 50,000 man, hvilket projekt kan verkställas inom fjorton dagar. Att regeringen har allvar med sina rustningar, synes af de oafbrutna penningesändningarna till uppköp af vapen. Skulle det komma till en konflikt mellan stormakterna rörande den orientaliska frågan, så skall Grekland, troget vidhållande sitt syfte att fråntaga Turkiet dess grekiska provinser, sluta sig till den stat, som befordrar dess intressen. Grekland skulle i detta fall vara i stånd att erbjuda sina allierade 100,000 soldater och 10,000 matroser såsom hjelptrupper. Om man dertill lägger hela det grekiska elementet i europeiska Turkiet, kan man med tillförsigt räkna på en vida större kontingent. Utan att redan nu ventilera frågan om en allians, rustar regeringen för att antingen på egen hand börja krig eller för att medverka såsom allierad landmakt. I hvarje fall är kabinettspresidentens yttrande: ”Såsom fiende blir Grekland för närvarande ignoreradt, men såsom allierad skall det blifva eftersökt” rätt anmärkningsvärdt”.
Den inre krisen i Preussen tyckes hafva nått sin höjdpunkt. Brytningen mellan furst Bismarck och det nationalliberala partiet är för ögonblicket fullständig, och Nordd. Allg. Ztg. skulle säkerligen icke utan bemyndigande från högre ort bjuda till att göra den varaktig. Hänvisande till nationalliberala och progressistiska tidningar, hvilka framställa kombinationen om nationalliberala deputerades inträde i regeringen såsom strandad, förklarar den officiösa tidningen, att det å nationalliberal sida måste hafva rådt en stor villfarelse om de förutgående vilkoren för denna kombination. Regeringen hade varit berättigad att vänta, att, i fall tobaksskatten afböjdes, en otvetydig förklaring till förmån för tobaksmonopolet skulle framträda, och af rikskanslerns yttrande hade man kunnat märka, huru säkert han hade önskat och hoppats en medverkan i denna sak. I dess ställe hade furst Bismarck mött det bestämdaste afslag från fortschrittspartiets sida och en fullständig splittring å de nationalliberales; derjemte hade man fordrat de mest djupgående konstitutionela garantier, ehuru de nationalliberales ledare icke kunnat hysa något tvifvel om att furst Bismarck icke kunde medgifva ovilkorlig rättighet att bevilja skatter eller icke. Hade denna fordran ifrån början uppställts såsom ett oeftergifligt vilkor för öfverenskommelser skulle de senaste veckornas illusioner icke funnits till. — Sålunda, tillägger Pet. Ztg, äro de nationalliberale allena skulden till “de senaste veckornas illusioner“ och till den nuvarande obehagliga situationen, emedan de icke från början genom hr von Bennigsen hade uppställt fordran på konstitutionela garantier såsom ett oeftergifligt förberedande vilkor. Om denna punkt skall väl närmare upplysningar icke uteblifva; har Nordd. Allg. Ztg rätt i sin uppgift, så hade hr v. Bennigsen i Varzin intagit en från sina partianhängare afvikande ståndpunkt, ty dessa och hela den nationalliberala pressen hade från början af underhandlingarna i Varzin betonat, att de “konstitutionela garantierna“ vore det främsta vilkoret för en samstämmighet.“
Telegrafunderrättelser.
(Telegram till Finl. Allm. Tidning.)
ST. PETERSBURG den 4 mars H. K. H. Öfverbefälhafvaren för aktiva armén telegraferar den 3 mars (19) februari:
Jag har den äran att lyckönska Eders Majestät till fredens undertecknande. Gud har förhjelpt oss att föra den af Eders Majestät påbegynta heliga saken till ett lyckligt slut. På årsdagen af de lifegnas befrielse har Eders Majestät befriat de kristne från det muhamedanska oket.
LONDON d. 3 mars. Till Times telegraferas från Gallipoli: Guvernören öfver Dardanellerna har af seraskleren fått befallning att icke tillåta något utländskt örlogsfartyg att inlöpa I Marmorasjön.
Berlin d. 27 febr. Tyskland skall inom kort i och för ett närmande emellan Ryssland och Österrike föreslå en sammankomst af de tre kejsarene. Österrike skall, enligt all sannolikhet, ingå på att annektera Bosnien och Herzegovina.
Wien d. 28 febr. Presse yrkar på nytt på att Bosnien och Herzegovina må besättas af österrikiska trupper. Ögonskenligen är den österrikisk-ungerska regeringen icke obenägen att framgå på detta sätt, men man menar, att detta icke kan ske utan en öfverenskommelse med Ryssland, hvilket, enligt de österrikiske diplomaternes åsigt, måste något moderera sina fordringar med hänsyn till Bulgarien. I motsatt fall skulle Österrike icke kunna inskränka sig blott till en ockupation.
Österrikiska arméns mobilisering är i full gång. Bosniens och Herzegovinas besättande genom österrikiska trupper kan betraktas såsom riktadt emot Serbien och Montenegro. — Presse försäkrar, att Sophia-moskén i Konstantinopel skall förvandlas till en orthodox kyrka.
Belgrad d. 28 febr. I ett ministerråd, der Serbiens godtgörelse diskuterades, höll Ristics ett skarpt tal, hvari han hänvisade på otillräckligheten af den afsedda, obetydliga serbiska gränsregleringen. ”Om Serbien — sade han — sviker i sina rättmätiga förväntningar, så återstår för det blott att taga Österrikes politik till rättesnöre. Med tillhjelp af denna politik skall det lyckas Serbien att bilda ett stort, sydslaviskt rike, som skall sträcka sig från Donau till Egeiska hafvet och från Isker till Adriatiska hafvet.
Athen d. 27 febr. Hela Thessalien och Epirus hafva gripit till vapen. Insurgenterne tillkämpa sig den ena fördelen efter den andra öfver turkarne, hvilka fortfara med sina bestialiska grymheter. På Kreta har det kommit till några skärmytslingar emellan greker och turkar.
Konstantinopel d. 26 febr. (Till Golos.) Den 24 dennes besatte våra trupper San Stefano, närmande sig från vester. Nu befinner sig den sista turkiska positionen utanför Konstantinopel i våra händer och vi stå 1 timmes väg från den turkiska hufvudstaden. Emot England råder här allmänt en stark förbittring, som fullständigt delas af vår armé. Icke blott i Pera, utan äfven i Stambul råder fullständigt lugn. Handelsmännen draga till San Stefano, för att göra affärer; Storfursten-Öfverbefälhafvaren, general Ignatieff och de turkiske fullmäktige befinna sig der. Vädret är ihållande vackert.
Washington d. 28 febr. Presidenten Hayes har inlagt sitt veto emot silfverbillen. Representantkammaren har med 196 röster emot 73, trots presidentens veto, antagit silfverbillen. Derpå öfvergick den till senaten, som med 46 röster emot 19 antog billen, hvilken sålunda är upphöjd till lag.
Paris d. 1 mars. Här råder stor gäsning. Innehafvare af turkiska statspapper förklara, att med hänsyn till Portens oförmåga, att betala, Ryssland icke har rätt att fordra en krigsskadeersättning, som i sjelfve verket blott tages från de turkiske borgenärerne. I denna anda förberedas protester å konferensen.
Berlin d. 1 febr. Norddeutsche Allg. Zeitung bekräftar att finansministern Camphausen inlemnat sin afskedsansökan. Ett afgörande härom är ännu icke fattadt.
Tyskland har förklarat sig fullkomligt samtycka till att Österrike och Ryssland gemensamt besätta Turkiet. Här talas mycket om Englands rustningar; emellertid tror man, att England rustar sig icke till krig, utan till att likaledes gemensamt med Ryssland och Österrike besätta Turkiet.
Wien d. 1 mars. Pester Lloyd, som anses för grefve Andrassys förnämsta organ, söker förmildra betydelsen af den begärda krediten. De 60 millionerna skulle användas blott till uppköp af krigsförråd och hästar och förslå för de första förberedelserna till mobiliseringen. På papperet vore mobiliseringen slutförd; alla förfoganden äro träffade och afsända till sin bestämmelseort, till och med de enskilda korpsernas ”ordre de bataille” är fastställd. Den officiöse korr., som meddelar allt detta, uttalar till sist sin förtröstan, att hela saken skall inskränka sig till en diplomatisk mobilisering. Denna tillförsigt vore den förherrskande i de ledande regeringskretsar.
Enligt Tagblatt skall det hafva gått högst stormigt till i ministerrådet, när krediten diskuterades. Majoriteten uttalade sig till en början emot grefve Andrassy. Hans förslag gick igenom, först när han afgjordt försäkrade, att han icke tänkte på krig. ”Jag ger mitt hufvud i pant”, skall grefve Andrassy hafva yttrat, ”på att freden bevaras, om krediten beviljas”.
Från tillförlitligaste håll försäkras, att det, trots mobiliseringen, icke skall komma till krig mellan Österrike och Ryssland, utan en uppgörelse vinnas.
London d. 2 mars. Flottbudgeten utvisar en tillväxt mot senaste års på 85,000 pund sterl. Det afses att bygga 4 nya pansarskepp af företa klass.
Officiela och legala kungörelser.
Enligt Ryska postdepartementets tilllännagifwande meddelas till respektive korrespondenters kännedom.
1:o) att sedan Bender- Galatz jernwägen numera begynt trafikeras, bör all till aktiwa armén adresserad korrespondens sändas till postkontoret i Bender, som i stället för postkontoret i Ungeni, dit nämnde korrespondens förut afgått, blifwit försatt i direkt förbindelse med fältpostanstalterne.
2:o) att pakett korrespondens (bylten och paketter) till Turkiet, öfwer Österrike, bör antingen frankeras till Ryska-Österrikiska gränsen eller afsändas alldeles ofrankerad. Helsingfors, å Postdirektionen, den 1 Mars 1878.
Under Herr Postdirektören, Werklige Statsrådet Andersins frånwaro:
- Alex Tanninen.
- C. F. Forssell.
- Alex Tanninen.
- 616
Förteckning öfwer qwarliggande bref wid Helsingfors Postkontor för Januari månad år 1878.
Frankerade bref:
Kapten C. O. Trygg, Studeranden Alexander von Fieandt, Provisorn Ludwig Åkerstedt, Handlanden Artur Holm, Herrarne Frans Georg Blom, C. S. Boshamer, J. S. Dreger, E. Forstén, Fredrik Hagström, August de Castra, Erik Axel Lundberg, Robert Lund, G. W. Linkkonen, C. G. Löfholm, F. Minoroth, Herman Meijer, K. Sauwen, F. Sairenius, Ture Tamelander, A. Westerberg och J. Zareff, Öfwerstinnan R. Hamberg, Löjtnantskan N. Selin, Fruarna Sofia Andersén, Maria Grönberg, Mathilda Hirwonen, Kristine Renström och Maria Strömberg, Fröknarna Hilma Ahlin, Maria Packalén, Maria Petterson, Alexandra Sundholm, Mathilda Samuelson och Tila Stenbäck, Skomakaren E. J. Hartikainen, Filaren J. N. Jakobsson och J. F. Erikson Toiwonen, Gesällerne Johan Kokkila, P. Kemppainen, J. S. Sundberg, R. Skogerlind och Gustaf Toiwonen, Arbetarene K. Alanen, E. Blomqwist, Johan Kumpulainen och Karl Ojala. Jungfruarna Hilda Aurora Abrahamson, Anna Blomfelt, E. W. Bäckman, Wilhelmina
knappt ni mera skall kunna finna någon droschka, de äro alla förut beställda.
— Så måste vi väl gå, sade Karl. — Fanny blef obeslutsam stående vid vagnsdörren, då kom hastigt prins von Trachenfeld fram, medan de båda herrarne som åtföljt honom stannade på något afstånd. Prinsen berörde lätt helsande sin hatt och sade, passerande Karl:
— Ni är i förlägenhet, min fröken, jag har en vagn derborta — tillåter ni mig att föra er hem?
Fanny vände sig med en förlägen bugning åt sidan.
— Jag tackar, sade hon med halfqväfd röst! — hennes styrka tycktes öfvergifva henne, hon stödde sig mot vagnsdörren, bredvid hvilken hon stod. Kusken blickade med nyfiket intresse från sin bock ned på den scene, som började utveckla sig vid hans åkdon och af hvilken han tycktes vänta sig någonslags pikant förströelse.
Hastigt hade Karl Berg skyndat fram. I det han ställde sig nära prinsen och blek, med af vrede glänsande blickar betraktade honom, sade han i hård ton, ur hvars kalla lugn hans länge återhållna inre rörelse framklingade:
— Damen här är ej allena, min herre, och behöfver intet skydd och ingen plats i en obekants vagn.
Prinsen mätte med högdraget frågande blick den nästan hotande framför honom stående arbetaren.
— Hvem är ni egentligen? frågade han hånfullt, och hvad betyder detta opassande sätt? Fröken Fanny, fortfor han, ni har en mycket illa dresserad ledsagare, säg åt honom, att vi äro gamla bekanta och att han här mycket orätt använder sina hotelser. Vi hafva ju tillsammans företagit mången promenad, tillade han med en spefull min, skicka ni lugnt er beskyddare hem! — Nu är ni under mitt beskydd och det är väl något bättre; det är ej vackert af er, att ni ej redan instruerat honom.
Karl Berg kastade en flammande blick på Fanny, som med båda händerna stödde sig mot vagnsdörren liksom hade hon ej mera styrka att hålla sig upprätt.
— Hvad säger den der menniskan? ropade han med dof, rullande stämma, i det han hotande utsträckte handen mot prinsen. Han vågar påstå att han känner dig — är det sanning? tala, jag vill ha svar!
Fanny tycktes samla allt sitt mod och kraft; utan att lyfta ögonen sade hon med matt röst:
— Jag har stundom mött denne herre — han var så vänlig och följde mig hem.
— Det är rätt, sade prinsen, i det han kom fram till Fanny och lade hennes arm i sin.
— Nu kommer ni, min vagn väntar! — och ni, min vän, sade han till Karl Berg, gå ni! — Ni ser att ni här ej mera är behöflig.
Han satte vid dessa ord spetsen af en liten käpp, den han bar i handen, mot hans bröst för att skjuta honom tillbaka, på det Fanny skulle kunna gå förbi honom. Denna höll sig fortfarande tvekande fast i vagnsdörren, men Karl trädde dödsblek med vildt blixtrande ögon så nära prinsen, att hans glödande andedrägt berörde dennes ansigte.
— Vill ni lemna denna dam, sade han i sträf ton, i det hans hand med jerntag omfattande prinsens arm, eller ni skall komma att ångra er oförskämdhet.
En rodnad af vrede spred sig öfver prinsens ansigte, han lössläppte Fannys hand, fattade med en hastig rörelse Karls arm och slungade den tillbaka, hvarvid hans käpp berörde den unge arbetarns ansigte.
Då kände denne en het blodström uppstiga mot sina tiningar, den rasande vrede, han så länge återhållit, kändes som glödande flammor i hans hjerna.
Icke mera mäktig några klara tankar, någon öfverläggning, störtade han på prinsen och medan han med ena handen fattade och sammanpressade hans hals, rigtade han med den andra ett slag mot dennes hufvud som visserligen ej träffade detta, men kastade prinsens hatt till marken.
— Hvilket fräckt anfall, ropade den sednare. Till hjelp!
De båda herrar, hvilka åtföljt prinsen, sprungo fram och angrepo Karl med sina käppar.
Fanny skrek högt och dolde ansigtet i det inre af vagnen mot hvars dörr hon stödde sig. — Den unge arbetarn försvarade sig med förtviflad ansträngning, tillbakastötande än den ene än den andre af sina angripare. Han tycktes i detta ögonblick ej tänka på någonting annat, än den strid han hade att utkämpa.
Några halfvuxna gossar, hvilka drifvit omkring i närheten af trottoiren, skyndade hvisslande och skrattande fram till stället och hade inom ögonblick med mycken vana slagit hatten af en af prinsens ledsagare.
Kusken rustade sig knotande och bannande att stiga ned från bocken. — Då syntes hastigt framskyndande tvenne poliser, med hög röst befallande lugn — på samma gång, framsprängde på midten af gatan med skramlande hofslag en beriden polis.
Pojkarne voro i ett ögonblick försvunne. Karl Berg, som brottades med en af herrarne, blef af konstaplarne fasttagen och hållen.
- (Forts.)
