vet har han för upphöjelsen till denna vigtiga plats i första rummet att tacka sin politiska odyssé förlidet år, hvilken han sjelf tillmätte en särdeles stor vigt; men, att döma åtminstone efter en i München helt nyligen utkommen liten broschyr synes hans uppträdande på denna rundresa icke just vittna om särdeles stor politisk takt vid vissa tillfällen eller i allmänhet ha gjort det intryck, som han beräknat.
Äfven en annan medlem af ministèren saknar sympatier. Denne är Mancini. I allmänhet är man missnöjd med den alltför liberala amnesti, som denne ministèr öfvertalade den unge konungen att bevilja och hvaraf följderna nu visa sig i en oroande grad. Brotten ha nemligen på den sista tiden mångdubblats, och på Sicilien i synnerhet står det särdeles illa till med säkerheten till lif och egendom. Auktoriteterna på stället ha nyss måst reqvirera förstärkning af karabinierer. Af allt detta finner ni att interpellations-ämnen visst icke komma att fattas vid kamrarnes öppnande.
Landsorten.
Kölden uppgick i Joensuu den 28 februari vid soluppgången till 30 grader Celsius. Sedermera har väderleken åter förmildrats och öfvergått till blida och töväder.
- (Karj.)
— Från Kontiolaks kyrkoby förljudes en sorglig händelse. En fastbunden hund hade om lördag en vecka tillbaka slitit sig lös och bitit förre landthandlaren Puhakkas lilla gosse i armen två djupa sår.
Barnet infördes under läkarevård till Joensuu.
- (Karjal.)
S:t Petersburg.
Finnar i rysk tjenst. Afskedad för sjuklighet: stabskaptenen vid 86:e Willmanstrandska H. K. H. Erkehertig Albrechts af Österrike infanteriregimente Rydman med kaptens rang, rättighet att bära uniform samt pension.
— Enligt telegram från Konstantinopel har furst Tscherkasky, rysk kommissarie i Bulgarien, aflidit i San Stefano.
— Uti Times för den 27 nyssvikne februari finnes intaget följande bref från Konstantinopel, dateradt den 17 i samma månad:
“På jernväg genomreste jag i går de begge arméernas linier och anlände hit från Adrianopel på 24 timmar, i stället för på 12, som man behöfver för att i fredstid tillryggalägga denna sträcka. Såsom jag hade väntat mig fann jag att Konstantinopels besättande af ryssarne och engelska flottans rörelser utgjorde de hufvudsakligaste samtalsämnena. Emedan jag åtföljt de ryska arméerna under hela fälttåget och helt nyligen anländt från deras hufvudqvarter i Adrianopel, vågar jag påstå det jag har mig hvarjehanda bekant om åsigterna, vidkommande truppernas intåg uti Turkiets hufvudstad. Det finnes förvisso skicklige ryske diplomater, som söka ernå bestämda mål likaså väl, som många af de andra stormakternes representanter göra det; men jag är öfvertygad derom att deras skicklighet ingalunda gör sig gällande för en beständig ockupation af Konstantinopel eller sunden vid Bosforen och Dardanellerna. En hotelse derom har kunnat framkastas i ändamål att dermed vinna vissa eftergifter, men de män, som stå i spetsen för de ryska negociationerne äro alltför skicklige och kloka för att begå det stora felet af en fortfarande eller ens en längre ockupation af den ottomaniska hufvudstaden och angränsande sund, så framt icke en intervention af en eller flere andra makter kommer att ega rum, hvilket åter skulle gifva anledning till försvars åtgärder, i motsatt fall onödiga under de orientaliska angelägenheternas närvarande läge.
Önskan att, såsom ett värdigt slut på fälttåget, få intåga i Konstantintinopel, är mycket liflig bland officerarene och soldaterne vid de ryska trupper, som för närvarande äro förlagda emellan Konstantinopel och Balkan. Denna önskan, som icke har något gemensamt med en önskan om ytterligare seger eller nya krigsoperationer, kan likaså väl tillfredställas genom en vänskaplig inbjudning af Porten att genomtåga staden före återvändandet till Ryssland, som genom en beständig ockupation. Ryska armeen har fått nog af strider och besvärligheter, men önskar att, om ock endast för några timmar, få vistas i Konttantinopel, likasom turisten önskar bese vissa orter endast för att sedan kunna berätta att han varit der. I hvarje ögonblick hör jag sägas: Tyskarna intågade i Paris, hvarföre skulle vi ej intåga i Konstantinopel? Ryssarne yttra äfven: “Vi hafva öfvervunnit oerhörda svårigheter då vi öfvergått Balkan, vi hafva utgjutit strömmar af blod för att besegra musulmännernes arméer; med hvad rätt vill då England, som hvarken uträttat eller lidit något, hindra oss att vid fälttågets slut genomtåga hufvudstaden?... Vid alla sina beräkningar, beträffande ett intåg i Konstantinopel, taga ryssarne alldeles icke i betraktande ett möjligt motstånd från ottomaniska regeringens sida och, efter hvad jag inhemtat, är jag äfven fullt och fast öfvertygad derom, att de närvarande relationerna emellan turkarne och ryssarne ingalunda medgifva möjligheten af ett dylikt motstånd.
De befullmäktigade fortsätta allt ännu sina underhandlingar, men kriget är visserligen slut, så vidt det rörer musulmänner och ryssar. De af ryssarne vid sjelfva portarne till Konstantinopel intagna positioner äro sådana att de inom några timmar kunna med betydande styrkor öfversvämma staden, utan att turkarne kunna ens tänka på ett motstånd. Tager man dessa omständigheter i betraktande kan man bilda sig en fast öfvertygelse om det fullständigt onyttiga i engelska flottans senaste rörelser, hvilka endast tjenat till att lika mycket förarga turkarne som ryssane; ty såväl den ena som den andra parten inse fullkomligt väl att ögonblicket gått förbi då denna flotta kunnat vara nyttig för den ena och hotande för den andra, och det kunde möjligen hända att Porten medgåfve ryska truppernas intåg i Konstantinopel, såsom enda medlet att hämnas på en stat, som, enligt dess uppfattning, ovärdigt bedragit densamma. I fall engelska flottan öfverskrider en viss gräns, intåga ryssarne alldeles säkert i Konstantinopel. Men om också denna olyckliga händelse icke inträffar, är det i alla fall mycket möjligt att ryssarne komma att tåga genom Konstantinopel, till följd af en emellan dem och Porten träffad vänskaplig överenskommelse.
De engelske pansarfartygen kunna bränna och bombardera staden; men då något sådant icke kunnat vara på allvar påtänkt, återstår endast att landsätta betydliga truppstyrkor, för att hindra detta intåg. Under sådana förhållanden frågar man sig om det ej vore bättre att återkalla flottan intilldess sakerna blefve utredde emellan turkarne och ryssarne, eller intilldess man kan sända tillräckliga styrkor, i stället för att underhålla ett ganska farligt tillstånd utan alla chanser att uppnå ett praktiskt resultat. Den, som vill frånrycka ryssarne det segerrika fälttågets frukter, bör bereda sig på att handla med ganska betydliga massor landttrupper, och några i Marmora sjön förankrade pansarfartyg kunna rakt af ingenting uträtta emot den ofantliga armeé af krigiska veteraner, som i denna stund är uppstäld emellan Konstantinopel och Adrianopel.
Ryssarne kunna förse sig med lifsmedel på deras gamla komunikations vägar förmedelst hamnarne vid Svarta hafvet, och Rumenien har i detta hänseende förlorat all betydelse. Ryssland har vunnit en ofantlig seger, det kan då icke nekas, och ingen demonstration skrämmer detsamma ifall de fredliga underhandlingarna icke uppnå målet. Förberedelserna till en aktiv intervention böra öfvergifvas eller ock omedelbart erhålla en utsträckning, som står i förhållande till den uppgift man förelagt sig. Ifall nya förvecklingar tillstöta skall man vidtaga åtgärder för att hindra en fiendtlig flotta att inlöpa i Svarta hafvet. Det är onödigt att uti sådana ögonblick, som de närvarande, förringa förhållandenas betydelse; och det är derföre jag äfven sökt att så mycket som möjligt framställa dem i deras rätta dager.
De ryske generalerne hafva genomgått en hård skola, erhållit lärdomar, hvaraf de dragit nytta. Trupperne anföras af snillrike porsoner, sådane som Gurko, Skobeleff, Radetskij, Imeretinsky och denna armée, med hvilken Europa ett ögonblick dref gäck (?!) har utbildats till ett kraftigt krigsverktyg i händer, som förstå att använda detsamma.
Adrianopel är fullkomligt lungt. Handeln går såsom förr, alla magasiner, alla handelsbodar äro öppna. Selim II:s namnkunniga moské är omsorgsfullt bevarad och alla andra offentliga byggnader skyddade”.
UTRIKES.
S:t Pet. Herold beledsagar notisen om fredsslutet med följande reflexioner: ”Ett ärofullt krig har på ett ärofullt sätt slutats och ändamålet med detsamma: de slaviska kristnes befrielse, har fullständigt uppnåtts. En lösning af hela den orientaliska frågan är detta visserligen icke, utan blott af den del deraf, som specielt angick Ryssland. Häraf kommer det sig, att vi här kunna hängifva oss åt en odelad glädje, och det oaktadt nödgas erkänna, att ännu många frön till förvecklingar återstå; de ligga å ena sidan deri, att det allt ännu förefinnes en möjlighet att en eller annan makt kunde vilja protestera mot detta fredsslut, hvarvid naturligtvis Ryssland och Porten gemensamt måste möta angreppet, och vidare deri, att sedan den ena sidan af den orientaliska frågan blifvit löst, de öfriga sidorna af densamma, nemligen de grekiska och romerskkatolska kristnes befrielse, äfvensom det definitiva bestämmandet af hvad som skall ske med sunden och de vid dem belägna fästena, nödvändigt erfordra en lösning, som ännu någon tid kan hålla verlden i
Guld och blod.
Social roman[1] af Gregor Samarow.
Derjemte förstod han äfven, att genom inkastade anmärkningar och afsigtslösa förefallande frågor lifva henne till allt öppnare meddelanden. Snart hade han, utan att förråda någon nyfikenhet, hört den i sig sjelf så enkla historien om hennes förflutna lif och hans meniskokännedom sade honom, att allt hvad hon berättade honom, var sant. Nästan ville det gripa honom liksom en maning af hans samvete, då han sade sig, att ett fortsättande af förhållandet till denna flicka pålade honom ett ansvar, som han ej var i tillfälle att öfvertaga. — men denna väckelse försvann lika hastigt som den kom. — Hennes allt eldigare strålande ögon uppvärmde honom allt mer och mer. — Hvarföre skulle han låta en så tjusande blomma orörd stå vid sin väg, så älskligt doftande mot honom. En annan skulle dock plocka henne, om han gick förbi. Lifvet är så kort och sällsynta äro lyckans varma ljusblickar.
Prinsen steg upp och tog iskylaren från sidobordet och löste med någon möda den mörka flaskan ur den fast sammanpackande ismassan.
Han fyllde de höga glasen med det knappt perlande vinet, i hvilket några frusna flingor simmade, och sade, höjande sitt glas:
— Nu min lilla Fanny, måste vi besegla vår vänskap efter gammal, god sed, och så som våra hjertan och själar funnit hvarandra, så måste äfven det fremmande ordet försvinna mellan oss — vi dricka duskål!
Hon tvekade ej mera, den fugtiga blicken i hennes glänsande ögon hängde vid hans mot henne böjda ansigte, hastigt steg hon upp, trädde sin arm genom hans och tömde i ett långt drag glaset med den iskalla vätskan, som i sig inneslöt så mycken förborgad glöd.
— Nu är du min! utropade han sedan, i det han tryckte henne intill sig och betäckte hennes mun med heta kyssar. Min Fanny — min väninna, min älskade! — säg mig nu det lilla ljufva ordet, som på älskligaste sätt uttrycker vara hjertans förbund — säg mig nu: Jag älskar dig!
Han frigjorde henne för ett ögonblick ur sina armar och såg in i hennes af längtansfull glöd skimrande ögon; — hon log mot honom och sade, sagta visserligen,men djupt och innerligt:
— Jag älskar dig!
Och åter tryckte han henne intill sig, — åter betäckte han hennes mun och kinder med brännande kyssar, — åter och åter fyllde han hennes glas och begärligt insög hon den kylande drycken, som ständigt tände nya flammor inom henne.
Derute drogo molnen öfver den nattliga himlen och inhöljde stjernorna i sin dunkla slöja; — hon tänkte ej mera på stjernornas aflägsna kalla ljus, — hon tänkte endast på honom, som uppväckt henne till kärlek, glädje och lycka och i hvars armar hon sällhetsdrucken glömde det förflutna, framtiden och hela verlden. — — —
Då prinsen sedan i sin vagn fört henne hem och med löftet att i morgon besöka henne, skiljts från henne, — då hon i sin boning, i dessa små rum, hvilka hittills så trångt begränsat hela hennes lif, återfann allt så som hon om aftonen lemnat det med Karl, — då rörde sig väl i djupet af hennes själ en känsla af vemod, när hon tänkte på den förgångna tiden och den allvarlige vän, som så troget sörjt, för henne; — men snart försvann denna känsla under det heta rus, som höll hennes blod i svallning. — Trotsigt brusade det upp hos henne, — hennes natur törstade efter lycka och njutning. — Hvarför ville han förneka henne det, hvarefter hon längtade, hvartill hon var skapad? — Ack! hon gladde sig nästan öfver den olycka, som befriade henne från honom och nu äfven böjde honom, som för henne velat vara en så sträng förmanare till inskränkning och försakelse, under en sträng och obeveklig makts hand.
Hon skakade på hufvudet för att bortkasta alla tankar på det förflutna — hon ville njuta lifvets lycka och fröjd, — och då allt en gång var förbi, så ville hon åtminstone ega minnet af att i fulla drag ha tömt njutningens bägare.
Då hon slutligen nedsjönk på sitt läger och trötthetens djupa sömn omslöt henne, — då hade det förflutna ingen plats i hennes drömmar, — på rosiga moln hvilade hon i prinsens armar och sväfvade med honom längre och längre in i det bländande, ljusuppfyllda fjerran.
Försjunken i dyster tystnad hade Karl Berg blifvit bortförd mellan de båda polisbetjenterna, — han hade ej mera gjort något försök till motstånd, endast genom några dofva suckar hade han gifvit tillkänna sitt djupa lidande. Lugnt steg han ur vagnen, då hon stannade framför stadsfängelsets väl tillslutna ingång, och utan motsträfvighet gick han mellan sina båda följeslagare genom den fästningsartadt skyddade porten, hvilken öppnades på den ene polisens starka ringning.
Trots den djupa apati, som följt på den fruktansvärda sinnesrörelsen, — trots den likgiltighet, med hvilken han i detta
- ↑ Se n:o 55.
