spänning. Hvad den förra punkten beträffar, så vore det ju möjligt att England, men knappast mera Österrike, skulle protestera mot fredsslutet; den som gjorde det, finge bära ansvaret för en konflikt, och detta ansvar skulle blifva så stort, att det knappt är troligt att någon makt, icke ens England, skulle hafva mod att inför hela verlden, som längtar efter fred, åtaga sig ansvaret för framkallandet af ett nytt krig. Man skall på den sidan sannolikt åtnöja sig med några demonstrationer och slutligen vända sig till vigtigare frågor. Och dessa föreligga redan, ty på samma gång den slavisk-kristna verldens öde blifvit på ett så lysande sätt afgjordt, träda som sagdt numera äfven de öfriga punkterna i den orientaliska frågan så mycket skarpare i förgrunden och fordra enträget ett allvarsamt afgörande; ty det torde vara svårt att säga, hvarför bosnierns eller grekens lott icke skall vara jemngod med bulgarernes. I fredsfördraget hafva visserligen allmänt hållna löften gifvits Bosnien och äfven de andra provinserna hafva fått löften om reformer; men sedan man nödgats tillgripa sådana medel som det nu slutade svåra kriget, emedan Porten icke ville och kunde hålla sina löften, så hafva dessa nu icke vunnit i värde, och bättre garantier måste också väljas för de nämnda provinserna. Att finna sådana skall blifva den härnäst sammanträdande konferensens svåra uppgift...”
De österrikisk-ungerska delegationerna skulle sammanträda i dag den 7:de mars, och det anses som ett faktum, att det gemensamma ministeriet genast skall förelägga en utomordentlig kreditfordran till rustningar. Det stora såkallade ”kronrådet”, hvari detta beslut fattades, hölls den 24 sistlidne februari i Wien under kejsarens eget presidium, räckte från kl. 1 om middagen till kl. 6 om aftonen och öfvervarades af de tre gemensamma ministrarne (Andrassy, Bylandt-Rheydt och Hofmann), de ungerska ministrarne, Tisza, Szell och Wenckheim jemte hela det cisleithanska kabinettet. Enligt Wientidningen Presse öppnade grefve Andrassy förhandlingarna med att gifva en skildring af den utländska ställningen, hvarvid han framhöll att Österrike-Ungern måste betrakta flere punkter i de rysk-turkiska fredspreliminärerna som till den grad stridande mot dess intressen, att det under inga omständigheter kunde gilla dem och måste fordra deras upphäfvande. Såsom sådana puukter betecknade ministern isynnerhet de stipulationer, som angingo Bulgariens framtida organisation och dess besättande med ryska trupper, hvilket i sjelfva verket skulle göra Bulgarien till en rysk provins. Den föreslagna konferensen åsyftade, hvad Österrike angick, hufvudsakligast att få dessa punkter förändrade, medan Dardanellerfrågan och frågan om Bessarabiens afstående till Ryssland först kommo i andra rummet, isynnerhet den sista, då Donaus frihet också måste uppfattas såsom ett tyskt intresse och derföre nu kunde anses tryggad. Men för att Österrike med behörigt eftertryck skulle kunna uppträda på konferensen, ansåg ministern det vara nödvändigt att förelägga delegationerna en kreditfordran, uti hvilken det till militära förberedelser, hvilka ej kunde nogare specificeras, begärdes en penningesumma af 60 millioner gulden. Grefve Andrassy bevisade utförligt att han ingalunda framkom med denna fordran för att straxt verkställa en mobilisering, utan fördenskull att han var i behof af penningarne till ett ryggstöd, en assurance, med hvars tillhjelp han kunde med nödigt allvar uppbära Österrikes intressen gentemot Ryssland. Det var alls icke säkert att krediten skulle blifva begagnad, snarare trodde han sig kunna garantera för fortsättningen af sin fredspolitik ifall penningarne blefve honom beviljade. Uttryckligen påpekades vid detta tillfälle att krediten icke var en fordran från krigsministern utan från diplomatin, och att den först och främst skulle möjliggöra en diplomatisk, icke en militär mobilisering. På grund af denna framställning bemyndigades grefve Andrassy till att förelägga nämnde kreditfordran och det blef derjemte från alla sidor starkt betonadt, att detta beslut ingalunda var liktydigt med att penningarne skulle behöfva användas. Riksfinansministern Hofmann förklarade, att meningen med denna fordran var, att grefve Andrassy kunde inställa sig på konferensen med kronans, regeringarnes och representationernas tillit, för att han med eftertryck skulle kunna förklara att det bland Rysslands fordringar funnes några, hvilka, om de ej blefve aflägsnade, skulle tvinga Österrike-Ungern att gripa till vapen. Man ville hellre upptaga kampen nu, än senare låta densamma sig påtvingas. Ehuru “kronrådet“ var ense om att på antydt sätt påminna Ryssland om dess löften att taga hänsyn till Österrikes fordringar — det fälldes yttranden om att ”man måste frelsa Ryssland från sig sjelf” då de nationella partierna i detta land taga mer och mer öfhand — blef regeringens fredliga tendens dock starkt betonad från alla sidor, och man hänvisade till det analoga fallet i fjor somras, då intet bruk blef gjordt af tre månaders bevillningen. Grefve Andrassy uttalade det hopp, att ej blott den ungerska, utan också den österrikiska delegationen skulle understödja honom; af den bekanta delegationskonferensen hade han fått det intryck, att det öfvervägande flertalet af de delegerade godkände hans politik och åsigter. För öfrigt var hans uppfattning den, att Österrikes ställning på konferensen skulle vara gynsam; Tyskland skulle blifva sin mäklareroll troget, aldrig verka emot, men i många fall för Österrike, och på England kunde man obetingadt lita. Ja, om det kom derhän att de beviljade penningarne skulle användas, hade han all anledning att tro att de med lätthet skulle knnna anskaffas från England.”
Telegrafunderrättelser.
Berlin d. 4 mars. I dag hafva från Widdin och London inträffat mera lugnande underrättelser om det politiska läget. I Berlin gläder man sig öfver fredsslutet. De ryska fonderna stiga på börsen.
Österrikarnes inmarsch i Bosnien nära förestående. Grefve Andrassy har riktat en anhållan till Berlin om hjelp för åvägabringandet af fredligt förstånd med Ryssland. Bismarck har förklarat, att ett försvagande af Ryssland lika litet ligger i Tysklands intresse som ett dylikt af Österrike. I följd häraf har krigspartiets inflytande i Wien sjunkit.
Wien d. 4 mars. Uppgiften att man redan i Österrike skridit till mobiliseringen af några armékorpser, hvilka under befäl af erkehertig Albrecht skulle besätta Bosnien och Herzegowina, är förtidig. Oaktadt regeringen är besluten härtill, har dock ingenting i saken företagits, emedan den allmänna meningen starkt uttalar sig häremot. Om regeringen skrider till plötsliga, hårda åtgärder, vore allvarliga oroligheter att befara. Hon skall sannolikt närmast bemöda sig om att få ockupationsfrågan reglerad med delegationerna.
Insurgentkorpserna i Herzegowina växa, enl. Polit. Korr.; de träffa anstalter, för att öfverskrida Narenta och angripa Mostar. Samtidigt skulle en hufvudkorps intränga i landet, för att afskära turkarne från Serajewo. Insurgenterne förklara sig vilja nedlägga vapen, om de erhålla en kristen regering.
Rom d. 4 mars. I väl underrättade kretsar försäkras, att Leo XIII har för afsigt att inom kort lemna Rom.
London d. 4 mars. I öfverhuset förklarade lord Derby: ”Fredsvilkoren innehålla icke turkiska flottans afträdelse. (Bifall). Krigsskadeståndet är nedsatt från 40 till 12 millioner pund sterl. De egyptiska inkomsterna icke berörda.”
London d. 5 mars. Enligt en depesch till Daily News från San Stefano stadgar fredsfördraget Dobrudschas utbytande emot Bessarabien, ifall Rumänien samtycker.
Krigsministern Hardy yttrade om krigsbudgeten, att densamma väsentligen är en fredsbudget. Arméns helsotillstånd förträffligt. Reservens tillstånd mindre tillfredsställande. Den sistnämnda räknade omkr. 110,000 man och skulle i nödfall understödjas af 400,000 man militäriskt utbildade hjelpkrafter. Försvaret af de britiska handelshamnarne var under öfverläggning, men man kunde nu ej armera forterna vid Humberfloden med tunga kanoner.
Petersburg d. 6 mars. Agence russe yttrar: Vi hafva skäl att tro, att makterna återkomma till sin första idé d. v. s. sammanträdandet af en kongress af ledande ministrar, den mest praktiska vägen att komma till en allmän uppgörelse.
Konstantinopel d. 4 mars. De ryska och turkiske fullmäktige, som undertecknat freden, skola qvarstanna i San Stefano för att reglera detaljerna. Utrymmandet af Konstantinopels omgifningar skall begynna efter ratifikationen af den definitiva freden, som torde ega rum inom 14 dagar i Petersburg. I fredsvilkoren, hvilkas offentliggörande betecknas såsom omedelbart förestående, fordras äfven reformer i Armenien. Bulgariens ockupation af ryska trupper skall vara nedsatt till 6 månader, hvilket dock torde behöfva bekräftelse.
Wien d. 5 mars. Flere blad betona, att Ryssland har skäl att glädja sig öfver fredsslutet. Det öfriga Europa väntar tålmodigt på den autentiska texten i känsla af att de svåraste kriser ännu äro att öfvervinna. — Fremdenblatt menar att det saknas hvarje förevändning att vidare uppskjuta konferensen; nu måste det visa sig om Rysslands ord äro allvar då det velat inrymma åt garantimakterna det sista ordet. Att rubba det stora resultatet af kriget, de kristnes befrielse, derpå tänkte ingen. Österrike fordrar intet, som strider emot öfriga makters verkliga intressen. — Neue freie Presse menar, att Ryssland låtit alla fordringar falla, som inneburo en konflikt med England, men finner intet tecken på en dylik hänsyn emot Österrike.
Officiela och legala kungörelser.
För att winna laga fastställelse uti halfwa Karjala eller Kesti skattehemman 5/24:dels mantal n:o 16 i Mieslahti by af Paltamo socken, Kajana härad och Uleåborgs län, enligt Häradsrättens utslag af den 21 sistlidne September fattade beslut. Får jag härigenom tillkännagifwa för dem, som tro sig hafwa bättre rätt till sagde hemman, göra sin lagliga anmälan för Häradsrätten i Paltamo socken inom natt och år sedan denna kungörelse blifwit tredje gången införd på Finlands Allmänna Tidning och Suomen Wirallinen Lehti. Paltamo den 29 December 1877
- Anti Karhu.
- 606(3—3),
Klander af min frejd och hinderlöshet till äktenskap anmäles inom natt och år efter det denna annons warit tredje gången i landets officiela tidningar införd hos Pastorsembetet i Ruskeala.
- Kristina Paulsdotter Sorjonen,
- tjenstefticka.
- 519(3—1)
Undertecknad kallar sig hädanefter Oskar Magnus Nurmi. Helsingfors, den 4 Mars 1878.
- Oskar Magnus Johansson.
- 629(3—2)
Lediga tjenster.
Som öfweruppsyningsmanstjensten wid tullwerkets under byggnad warande nya ångbåt kommer att under innewarande år skötas af wikarie, alltså warda
ögonblick betraktade verlden och sitt öde, ryste
han dock, då den tunga dörren med ett lätt
gnisslande tillslöts, då han hörde riglarna
skjutas för och dörrvakten två gånger
krinvrida nyckeln i låset. Denna dörr utgjorde
den ogenomträngliga muren mellan den
stora, rena och fria verld, i hvilken han
lefvat, och den fångenskapens verld, som nu
öppnade sig för honom och hvilken i sina
dystra, obekanta djup inneslöt så mycken
dold fasa, så mycken förbrytelse, fruktlös
förtviflan.
Hade frihetens verld äfven gifvit honom endast kamp, möda och arbete, så älskade han den dock och älskade henne kanske ännu mera för arbetets, ansträngningarnas och förhoppningarnas skull — han fruktade denna mörka fänglseverld så mycket mera ju mindre han kände den, då från dess regioner endast då och då i vanställda och öfverdrifna, men alltid fasaväckande berättelser, enskilda meddelanden trängt till honom. Om han äfven kände sig fri från skuld och hoppades snart bli frigifven, så måste dock skuggan från denna dystra verld den han nu måste genomgå, ständigt häfta vid hans lif, som hittills flutit så lugnt enformigt och stilla och hvars behag och förhoppningar voro för honom förlorade, efter det hon, åt hvilken han egnat all sin sträfvan, vändt sig från honom och förnekat honom.
Med sänkt hufvud skred han förbi posterna, hvilka stodo på den inre sidan af ingången och med medlidsamma blickar betraktade den inhemtade fången. Han infördes i den vakthafvande konstapelns rum, och här uppgaf den ene af hans ledsagare i korthet anledningen till arresteringen. Karl Berg lyssnade tigande, och endast då på konstapelns uppgift ett våldsamt angrepp på fredliga personer lades honom till last, motsade han det fast och bestämdt, men utan vrede eller häftighet.
— Det är föga plats öfrig, sade vakthafvande konstapeln, — endast i cellen hos den sköne Edvard, hvilken ännu hårdnackadt kallar sig baron Steinheim, är ännu rum, — låten föra honom dit, — denne kan ju ej stå i förbindelse med den andre och det är ej att bofara att de tillsammans skola göra några öfverenskommelser.
— Hvad heter ni och hvad bor ni? frågade han sedan strängt och kort, i det han genomträngande och forskande betraktade Karl, som ville han i sitt minne söka, om han redan förut sett detta ansigte.
Karl Berg uppgaf lugn och säkert sitt namn och sin boning.
— Det är bra, sade konstapeln, man skall försäkra sig om, att edra uppgifter äro riktiga.
En plötslig förskräckelse fattade den unge arbetarn, han tänkte på att polisen skulle synas i hans boning, och en rodnad af blygsel och ovilja uppsteg i hans ansigte. Sedan tänkte han äfven derpå, att man der skulle träffa den gamle Rehfeld, denne så djupt förbittrade fiende till stat och samhälle, och att deraf måhända en för hans gamle vän, hans barndoms vårdare, obehaglig, ja farlig, strid kunde uppstå.
Dessa tankar, hvilka ett ögonblick uppfyllde honom med oro och nästan lät honom ångra, att han nämnt sin boning, om han äfven hastigt fattade omöjligheten, att länge kunna förhemliga den, visade sig i den oroliga rörelsen i hans anletsdrag, och denna rörelse undgick ej konstapelns skarpa blick. Han gjorde likväl ingen anmärkning deröfver, antecknade uppgifterna och sade sedan:
— Enligt befallning måste ni visiteras och edra penningar och alla hvassa föremål borttagas. — Jag råder er att ej försöka motstånd och nödga mig till tvångsmedel.
— Jag skall ej motsätta mig utförandet af lagliga påbud, svarade Karl Berg, hvars fullkomligt åter lugna besinning lät honom inse, att hvarje motstånd från hans sida endast kunde försämra hans sak och försvåra hans befrielse. Han följde polistjenstemannen i ett sidorum, der denne, då han nu visade sig så villig och foglig, med största möjliga skonsamhet undersökte honom och borttog hans ur, en fick-knif och hans börs.
De borttagna sakerna och penningarna blefvo upptecknade i protokollet och derpå sade den vakthafvande fängelsetjenstemannen till den bredvid stående dörrvakten för de inre fängelserummen:
— För fången till rummet numero 12 till föregående undersökningsfängelse!
Karl Berg följde dörrvakten genom en matt upplyst lång gång, i hvilken stegen i den djupa nattliga stillheten hemskt återljödo, till en nästan vid slutet af densamma belägen dörr, hvilken i stora svarta siffror var betecknad med nummern 12.
— Jag råder er, unge man, sade dörrvakten, en gammal mager man med trumpet ansigte, hvilket ett stort, grått skägg till hälften betäckte, — jag råder er, att med den person ni skall finna i er cell, ej söka någon närmare bekantskap, — det är en farlig menniska, som endast skulle bringa er obehag om ni inlåter er med honom.
Den gamle såg dervid på den unge mannen, hvars kraftiga, smärta gestalt och de öppna anletsdragen tycktes ingifva honom deltagande, med ett uttryck på välvilja medan han stack nyckeln i låset.
- (Forts.)
