Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
49
”Här skall lidandet försvinna”,
Så ur grafvens djup det talar,
”Hit skall stormen icke hinna,
Här bor frid i skumma salar.”
Helga jord! när vill du gömma
Stoftet af din son, som lider?
När skall jag en gång få glömma
I ditt sköte lifvets strider?
”Undan stormens våld, O! hör mig,
Ljufva död!” så suckar anden,
”Tag mig i ditt skepp och för mig
Till den stilla lugna stranden!” —
Så af nattens lugn omslutad,
Ibland dödens tysta vårdar,
Stod jag mot ett grafkors lutad,
Bedjande uppå dess gårdar:
Och en lindring ljuft sig lade,
Som en läkdom, kring min smärta,
Som om tröstens engel hade
Stigit ned uti mitt hjerta.
Och de heta tårar runno,
Och för ljuset i det höga
Skuggorna allt mer försvunno;
Klarare blef själens öga,
