Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
113
På den graf, som honom söfver,
Minnet dock af hvad han var,
Se’n hans stoft vi skoflat öfver,
Dröjer som en stjerna qvar.
Det är sorg uti hans boning,
Der som glädjen trifdes förr.
Döden känner ej förskoning,
Se’n han klappat på vår dörr.
Barn och Maka! tårar bränna
På Er kind; — ja! gråten ut!
För vårt hjerta vi ej känna
Någon bättre tröst till slut.
8
