8
ända in i hans mannaålder; i dess avlägsnaste skrymslen hade till och med några av pojkens särdrag glömt sig kvar. Hans högresta längd och hans bröstvidd hade kunnat vara tillräckliga att göra hans anblick imponerande, om de blott hade förts till torgs med tillräcklig överläggning. Men somliga män ha ett sätt, på samma gång lantligt och hövligt, för vilket deras själ har större ansvar än deras muskler och senor, och vilket medför ett förringande av deras dimensioner genom själva sättet att uppbära dem. Och på grund av en stilla anspråkslöshet, som kunde ha lämpat sig för en vestal, och som städse tycktes tillviska honom att han inte hade rätt att upptaga för mycket utrymme i denna världen, vandrade Oak sin stilla stig utan tilltagsenhet och med en lindrig böjning framåt, vilket inte alls innebär någon kutryggighet. Detta kan betecknas som ett fel hos en person vars värde är mera beroende av hans utseende än av hans uppförande; men sådant var inte fallet med Oak.
Han hade just nått den ålder i livet, då beteckningen »ung» inte längre nödvändigt sättes framför ordet »man» var gång en person omtalas. Han var i den bästa perioden av en mans uppväxttid, ty hans förnuft och hans känsla voro tydligt avgränsade mot varandra; han hade hunnit förbi den tidpunkt då ungdomens inflytande sammanblandar dem oskiljaktigt i samma impuls, och hade ännu ej nått den ålder då de återförenas genom fördomarnas makt på grund av
