100
tigt för ett slags ställe att leva på, och vad slags matmor är hon att arbeta under?» Gabriels hjärta bävade sakta då han sålunda insmög i församlingens tankegång det angelägnaste ämnet för hans tankar.
»Vi vet mycket litet om henne — just ingenting. Hon jämt och nätt visade sig här för några dar' se'n. Hennes farbror blev skral, och de skickade efter doktorn, som skall vara så skicklig; men han kunde ändå inte rädda honom. Jag tänker att hon väl skall sköta om gården.»
»Det blir väl ungefär så, förmodar jag,» sade Jan Coggan. »Ja, det är en mycket präktig familj. Jag vill lika gärna vara under dem som under vem det vara må var som helst. Hennes farbror var en mycket bra karl. Kände ni honom, herde? — han var ungkarl.»
»Inte det minsta.»
»Jag brukade gå hem till honom för att slå för min första hustru, Charlotte, som var hans mejerist. Nåja, en mycket godhjärtad karl var farmare Everdene, och eftersom jag var en hygglig ung man så fick jag gärna komma och hälsa på henne och dricka så mycket öl jag ville, men inte ta något mera med mig — utom inombords menar jag förstås.»
»Jojo, Jan Coggan, vi vet nog vad ni menar.»
»Och ser ni, det var ett präktigt öl, och jag ville visa att jag var tacksam för hans vänlighet så mycket jag bara kunde, och inte vara ohövlig
