102
fängligen — Ja, Ja — stackars Charlotte, jag undrar just om hon hade den lyckan att komma in till himlen när hon dog! Men hon hade just aldrig någon tur att tala om, så kanske hon ändå hamnade där nere till sist, stackars själ.»
»Och kände någon av er fröken Everdenes far och mor?» frågade herden, som fann en viss svårighet i att hålla samtalet i gång i den önskade riktningen.
»Jag kände dem något litet,» sade Jakob Smallbury; »men de var stadsfolk och levde inte här. De har varit döda i åratal. Far, vad slags folk var matmors far och mor?»
»Nå,» sade maltmästaren, »han var inte just mycket att se på; men hon var ett vackert kvinnfolk. Han var fasligt kär i henne, när hon var hans fästmö.»
»Han brukade ge henne kyssar per dussin och gross, påstods det här och var, anmärkte Coggan.
»Han var fasligt stolt över henne också när de hade blivit gifta, har jag hört påstås,» sade maltmästaren.
»Ja då,» sade Coggan. »Han beundrade henne så att han brukade tända opp ljus tre gånger var natt för att titta på henne.»
»En sådan gränslös kärlek; jag skulle aldrig ha’ tänkt mig någonting sådant i denna världsens universum!» mumlade Joseph Poorgrass, som bru- kade använda vittomfattande uttryck i sina moraliska reflexioner.
