nar, jag blev tvungen att göra det. Jag har inte alltid varit så fattig som jag är nu.»
»Bry er inte om det, kära vän!» sade Mark Clark. »Ni skall ta det från den lugna sidan, herde; er tid kommer nog igen. Men vi skulle gärna höra en visa, om ni inte är för trött?»
»Jag fick varken höra trumma eller trumpet i julas,» sade Jan Coggan. »Tag och spela en visa, Mäster Oak!»
»Ja, så gärna,» sade Gabriel redoboget, i det han drog fram sin flöjt och satte ihop den. »Det är inte mycket att komma med, men vad jag kan åstadkomma skall ni gärna få höra.»
Och så uppstämde Oak »En jockey for till marknaden», och utförde denna härliga melodi tre gånger från början till slut, i det han tredje gången accentuerade noterna på ett högst konstnärligt och livfullt sätt genom att böja kroppen i små knyckar och stampa takten med sin fot.
»Han kan spela flöjt riktigt bra — det kan han,» sade en ung nygift man, som, emedan han inte själv hade någon personlighet att tala om, var allmänt bekant såsom »Susan Talls man». Han fortsatte beundrande: »Nog skulle det ändå vara roligt att kunna blåsa på flöjt så där bra.»
»Det är en skicklig karl, och det är en riktig tröst att ha fått hit en sådan herde,» mumlade Joseph Poorgrass i milda rytmer. »Vi böra känna det som en sann tacknämlighet att han inte är en spelare av lättfärdiga sånger i stället för av dessa glada visor; ty det skulle ha varit alldeles
