Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/114

Den här sidan har korrekturlästs

112

hans bidrag till sällskapets allmänna skrattsalvor.

»Åh nej, nej,» sade Gabriel.

»Spela inte mera nu, herde,» sade Susan Talls man — den unge äkta man som redan hade yttrat sig en gång. »Jag måste gå hem, och när jag hör visor spelas, så är det som om jag hängde på ståltrådar som en dansdocka. Om jag efteråt måste tänka att musiken spelade vidare och jag inte fick vara med, så skulle jag bli riktigt vemodsfylld.»

»Vad har ni då för en brådska, Laban?» frågade Coggan. »Ni brukade förr bli kvar till sista man.»

»Jo, ser ni, grannar, jag har nyss gift mig med en hustru, och nu är hon min kallelse, och då, förstår ni — » Den unge mannen linkade långsamt åt dörren till.

»Nytt herrskap — ny husordning, som ordspråket säger, tänker jag,» anmärkte Coggan med synnerligen hopdragna anletsdrag.

»Jojo, jag skulle tro det — haha!» sade Susan Talls man, i en ton, som avsåg att antyda att han var van att bli utsatt för skämt utan att det ringaste fästa sig vid det. Därpå bjöd den unge mannen dem god natt och drog sig tillbaka.

Henery Fray var den förste som följde exemplet. Sedan steg Gabriel upp ock följde Jan Coggan, som hade erbjudit honom nattkvarter. Några minuter senare, då de övriga voro på benen och i begrepp att gå sin väg, kom Fray tillbaka i