full brådska. Han lyfte fingret på ett högtidligt sätt och kastade en blick, som bådade stora nyheter, rakt åt det håll där den råkade falla, och det var händelsevis på Joseph Poorgrass' anlete.
»Åh, vad står på, vad står på, Henery?» sade Joseph och ryggade tillbaka.
»Vad är det nu, som bryggs ihop, Henery?» frågade Jakob och Mark Clark.
»Fogden Pennyways — fogden Pennyways — jag sade ju det — ja jag sade ju det!»
»Vad! har han blivit fast för stöld?»
»Stöld var det just. Nyheten är den, att när fröken Everdene kom hem, gick hon ut igen för att se till att allt var i ordning, som hon brukar göra, och när hon kom in såg hon fogden Pennyways smyga sig ner för ritrappan med en halv skäppa havre. Hon flög på honom som en katt — det finns ingen sådan klöskatt som hon — ja jag talar naturligtvis vänner emellan?»
»Förstås, förstås, Henery.»
»Hon flög på honom, och för att göra en lång historia kort, så fick han lov att erkänna att han hade farit av med fem hela säckar, när hon först hade lovat att inte stämma honom inför rätta. Och så kördes han på dörren med pick och pack och nu är frågan den, att vem skall bli fogde nu?»
Frågan var så djupsinnig att Henery på ögonblicket måste ta sig en styrkedryck ur den stora muggen tills dess inre botten tydligt visade sig. Innan han ännu hade ställt den tillbaka på bor-
8 — Thomas Hardy I
