122
genom långt villrådigt stirrande på avlägsna föremål. Att tänka på henne var detsamma som att bli på gott humör; att tala om henne var att frambesvärja bilden av en torkad äppleskiva.
»Sluta upp att skura ett ögonblick,» sade Bathseba till henne genom dörren. »Jag hör någonting.»
Maryann hejdade skurborsten.
Hästtramp hördes tydligt; det nalkades framsidan av huset. Det saktade av, vände in genom grinden, och, vilket var högst ovanligt, kom uppför den mosslupna gångstigen till huvudingången. Nu knackade någon på denna med änden av en ridpiska eller käpp.
»Så oförskämt!» sade Liddy sakta. »Att rida upp för gångstigen så där! Varför stannar han inte vid grinden? Herregud, det är en herreman! Jag ser kullen av hans hatt.»
»Var tyst!» sade Bathseba.
Liddys fortsatta bekymmer uttrycktes följaktligen genom hennes utseende i stället för genom hennes tal.
»Varför går inte fru Coggan och öppnar?» fortsatte Bathseba.
»Rat-tat-tat-tat,, genljöd det ännu bestämdare från Bathsebas ekdörr.
»Maryann, gå du!» sade hon, bävande under anfallet av en skara romantiska möjligheter.
»Åh, fröken — titta, jag kan inte!»
Påståendet var obestridligt efter en blick på Maryann.
»Liddy — du måste!» sade Bathseba.
