verkligen stod i hennes makt, var oemotståndlig för en flicka, trots förargelsen att ha blivit kallad en gammal sådan.
»En gång ville en karl nog,» sade hon, i en högst erfaren ton, och bilden av Gabriel Oak, i hans farmargestalt, framträdde för henne.
»Vad det måste vara roligt!» sade Liddy, med den orörlighet över anletsdragen, som eftertanken ger. »Och ni ville inte ta' honom?»
»Han var inte riktigt god nog för mig.»
»Vad det måste vara roligt att kunna visa ringaktning, där de flesta av oss vore glada att få säga ’Tusen tack!’ Jag tycker just jag hör det. ’Nej, min herre, — jag är av bättre folk än ni’, eller ’kyss min fot, herre — mitt ansikte är för bättre folks mun.’ Nå var ni kär i honom?»
»Nej då! Men jag tyckte ganska bra om honom.»
»Gör ni det ännu?»
»Nej förstås! — vad är det för fotsteg jag hör?»
Liddy tittade ut genom ett fönster som på husets baksida vette ut mot gården, som nu blev dunkel och otydlig av nattens första töcken. En buktig rad av män nalkades bakdörren. Hela raden av framtågande individer närmade sig i den fullständigaste enhällighet, liksom de intressanta organismer som äro kända under namn av salpdjur, vilka i alla andra avseenden utgöra särskilda individer, men ha endast en gemensam vilja för hela kolonien. Några voro, som vanligt, klädda i snövita blusar av segelduk, andra i vitaktigt bruna blusar av grovt tyg, som på
