ett slags säregen vårlig tjusning. Vad som drev henne att hängiva sig åt denna sysselsättning, med sparvarna, trastarna och den osedda farmaren som vittnen, det kan ingen så noga veta, — heller inte kan någon säga om hennes leende till en början var konstlat, för att förvissa sig om att hon kunde konsten; — i varje fall slutade det med ett otvivelaktigt verkligt leende. Hon rodnade då hon såg det, och då hon såg bilden rodna, rodnade hon ännu mera.
Förflyttningen från den vanliga omgivningen och från det nödvändiga tillfället för en sådan handling — från påklädningen i en sängkammare till en flyttningsmorgon ute på landsvägen — förlänade denna handling av sysslolöshet ett nyhetens behag, som den förvisso inte i sig själv ägde. Tavlan hade sin tjusning. Kvinnans hävdvunna svaghet hade framträtt i solens klara dager, som hade förlänat den en sällsam tjuskraft. En försmädlig tanke stal sig över Gabriel Oak, där han betraktade scenen, hur gärna han än hade varit ädelmodig. Det fanns absolut intet skäl för henne att titta i spegeln. Hon jämkade inte på sin hatt, hon slätade inte sitt hår, hon strök inte en grop ur kinden; hon gjorde inte ens en åtbörd som skulle röjt att hon hade haft någon sådan avsikt då hon framtog spegeln. Hon iakttog helt enkelt sig själv såsom en vacker Naturens skapelse av kvinnokönet, hennes tankar tycktes sväva bort mot avlägsna ehuru sannolika dramatiska tillfällen i vilka man-
