Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/136

Den här sidan har korrekturlästs

134

»Nå men han kan väl svara för sig själv, förmodar jag.»

»Jösses, nej, fröken, ingalunda. Han är bara som en maskin. Rätt bra, men ett stackars nöt till karl!» svarade hustrun.

»Hä-hä-hä!» skrattade mannen med ett vidrigt försök till bifall, ty han var lika ohjälpligt godmodig under de fasligaste snubbor som en pariamentskandidat i sin talarstol.

De övriga namnen ropades upp på samma sätt.

»Nu tänker jag att jag är färdig med er,» sade Bathseba, slog igen boken och skakade tillbaka en bångstyrig hårlock. »Har William Smallbury kommit tillbaka!»

»Nej, fröken.»

»Den nya herden behöver nog en hjälpreda under sig, framkastade Henery Fray, som åter försökte göra sig nyttig genom ett sidoanfall mot hennes stol.

»Åh — det behöver han väl nog. Vem kan han få?»

»Unge Cain Ball är en mycket bra pojke,» sade Henery, »och herden Oak bryr sig väl inte om att han är så ung?» tillade han, vändande sig med ett ursäktande leende till herden, som just hade uppträtt på skådeplatsen, och som nu lutade sig mot dörrposten med korslagda armar.

»Nej det bryr jag mig inte om,» sade Gabriel.

»Hur har Cain fått ett sådant namn?» frågade Bathseba.

»Åh, ser fröken, hans stackars mor, som inte