ELVTE KAPITLET
Utanför barackerna — Snö — Ett möte
Intet kan i dysterhet överträffa en utsikt i utkanterna av en viss stad och militärstation, många miles norr om Weatherbury, vid en senare timme av denna samma snöiga afton — om man kan kalla det en utsikt, vars förnämsta beståndsdel var mörker.
Det var en av dessa nätter i vilka sorgen kan hemsöka de gladaste utan att vålla någon synnerlig känsla av att komma oförmodat; i vilka kärleken hos känsliga personer förvandlas till oro, hopp nedsjunker till misströstan och tro till hopp; i vilka minnet icke upprör känslor av saknad vid tanken på tillfällen som ärelystnaden försummat, och då förväntan icke driver till företagsamhet.
Scenen utgjordes av en offentlig gångstig, till vänster kantad av en flod, bakom vilken reste sig en hög mur. Till höger sträckte sig landsbygden, delvis äng, delvis myr, vilken vid sin avlägsnare rand nådde fram till ett vidsträckt, kuperat uppland.
Årstidernas växlingar äro mindre påfallande på sådana ställen än i en skogsbygd. Och dock
