142
omedelbara intrycket var att den snö som fanns däruppe i himlen och den som täckte jorden snart skulle förenas i en enda massa utan något mellanliggande luftlager alls.
Vända vi oss åt vänster, varsna vi som kännetecknande drag: den vågräta ytan av floden, den lodräta ytan av muren där bakom, och mörker över båda. Dessa drag voro de huvudsakliga. Om någonting kunde vara mörkare än himlen, så var det muren, och om någonting kunde vara dystrare än muren, så var det floden där nedanför. Å den otydliga övre randen av fasaden utgjorde skorstenarna liksom tinnar och torn, och på dess yta röjde sig otydligt fönstrens avlånga öppningar — dock endast på dess övre del. Där nedanför, ända till vattenbrynet, var väggen massiv, oavbruten av vare sig hål eller utsprång.
En otydlig följd av dova slag, gåtfulla i sin regelbundenhet, sände med svårighet sitt rytmiska ljud genom den disiga luften. Det var ett närbeläget tornur som slog tio. Klockan hängde i fria luften, och då den hade blivit inhöljd i ett flera tum tjockt snölager, hade den förlorat sin klang för en tid framåt.
Ungefär vid denna tid avtog snöfallet: tio snöflingor föllo där tjugu nyss hade fallit; snart föll där blott en i stället för tio. Kort därefter rörde sig en gestalt längs flodstranden.
Av dess kontur, som tecknade sig mot den färglösa bakgrunden, kunde en noggrann iakttagare hava varsnat att den var liten. Det var allt
