Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/147

Den här sidan har korrekturlästs
145

»Ja!» svarade flickan med en halvkvävd suck av oro.

I kvinnans röst låg någonting som icke hörde en hustru till, och i karlens sätt någonting som sällan tillkommer en äkta man. Samtalet fortfor.

»Hur har du kommit hit?»

»Jag hörde åt, vilket som var ditt fönster. Förlåt!»

»Inte väntade jag dig i natt. Jag trodde visst inte att du alls skulle komma. Det var då besynnerligt att du fick reda på mig här. Jag är ordonnans i morgon.»

»Du sade att jag skulle komma.»

»Nåja — jag sade att du fick göra det.»

»Ja — jag menar att jag fick. Är du glad att se mig, Frank?»

»Åh ja — naturligtvis.»

»Kan du — komma till mig?»

»Nej, snälla Fanny! Aftontaptot har blåsts, barackernas portar är stängda och jag har inte permission. Vi är allesammans inburade så säkert som i socknens häkte ända tills i morgon bittida!»

»Då får jag inte råka dig till dess!» Orden uttalades i en bävande ton av besvikelse.

»Hur kom du hit ända från Weatherbury?»

»Jag gick till fots — en del av vägen — resten åkte jag med formän.»

»Det var något!»

»Så tycker jag med. Och Frank, när blir det?»

»Vad då?»


10 — Thomas Hardy I