»Ja!» svarade flickan med en halvkvävd suck av oro.
I kvinnans röst låg någonting som icke hörde en hustru till, och i karlens sätt någonting som sällan tillkommer en äkta man. Samtalet fortfor.
»Hur har du kommit hit?»
»Jag hörde åt, vilket som var ditt fönster. Förlåt!»
»Inte väntade jag dig i natt. Jag trodde visst inte att du alls skulle komma. Det var då besynnerligt att du fick reda på mig här. Jag är ordonnans i morgon.»
»Du sade att jag skulle komma.»
»Nåja — jag sade att du fick göra det.»
»Ja — jag menar att jag fick. Är du glad att se mig, Frank?»
»Åh ja — naturligtvis.»
»Kan du — komma till mig?»
»Nej, snälla Fanny! Aftontaptot har blåsts, barackernas portar är stängda och jag har inte permission. Vi är allesammans inburade så säkert som i socknens häkte ända tills i morgon bittida!»
»Då får jag inte råka dig till dess!» Orden uttalades i en bävande ton av besvikelse.
»Hur kom du hit ända från Weatherbury?»
»Jag gick till fots — en del av vägen — resten åkte jag med formän.»
»Det var något!»
»Så tycker jag med. Och Frank, när blir det?»
»Vad då?»
10 — Thomas Hardy I
