TOLVTE KAPITLET
Jordbrukare — En regel — Ett undantag
Det första offentliga vittnesbördet om Bathsebas beslut att vara jordbrukare i egen person och icke längre genom fullmäktig var att hon nästa torgdag uppenbarade sig på kornmarknadshallen i Casterbridge.
Den låga ehuru rymliga hallen, som uppbars av stolpar och pelare, och som på senare tider fått namn och värdighet av Kornbörs, var fullproppad med upphettade män som samtalade med varandra i klungor om två och tre, i det den som för ögonblicket hade ordet tittade från sidan i sin åhörares ansikte och koncentrerade sin framställning genom att sammandraga ena ögat under talet. Större delen av dem buro i händerna knölpåkar av askträ, vilka begagnades dels som spatserkäppar, dels för att peta till grisar, får, grannar som vände ryggen till, och i allmänhet alla vilande föremål, som kunde anses behöva en sådan uppmuntran, och som förekommo på ägarens vandringsstig. Under samtal underkastades vars och ens knölpåk talrika behandlingar av växlande art — än böjde ägaren den i krök bak ryg-
