150
tion; och slutligen fann hon självförtroende nog att djärvt tala och svara bland män som hon endast kände av hörsägen. Bathseba hade liksom alla andra sina provpåsar, och småningom förvärvade även hon det yrkesmässiga sättet att slå ut korn i sin hand — att hålla fram dem till påseende i sin smala handflata, på det vedertagna Casterbridgeska sättet.
Någonting i den oavbrutna, välrundade bågen av tänder i hennes överkäke, och i de skarpt tillspetsade mungiporna av hennes röda läppar, då de halvt öppnades och hon blickade uppåt för att med ett visst trots klargöra en omtvistad punkt för en högrest bonde, lät ana att där fanns klokhet nog i denna lilla människa för att planlägga oroväckande företag, och djärvhet nog för att utföra dem. Men hennes ögon hade en blidhet — en oföränderlig blidhet — som, om de ej varit mörka, kunde ha tyckts beslöjad; såsom det nu var, dämpade den en blick som kunde hava varit genomborrande, så att den endast blev klar.
Sällsamt nog för en kvinna i sin fulla blomstring och kraft — hon tillät alltid dem hon talade med att avsluta sin mening förrän hon svarade med att anföra sin egen. Då priserna diskuterades, vidhöll hon ståndaktigt dem hon hade nämnt, som naturligt var då det gällde handel, och prutade alltjämt emot dem som andra nämnde, som naturligt var då hon var en kvinna. Men det låg i hennes bestämdhet en
