Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/157

Den här sidan har korrekturlästs
155

och han for förbi Bathseba och alla hennes behag så omedveten och oberörd som om de hade varit tomma luften.

»Det är en intressant karl — tycker du inte det?» anmärkte hon.

»Javisst, mycket. Det måste alla människor medge,» sade Liddy.

»Jag undrar varför han är så likgiltig och sluten, och varför han förefaller att vara så fjärran från allt som är runt omkring honom.»

»Det påstås — men man vet ingenting säkert — att han har haft någon bitter besvikelse när han var ung och glad. En kvinna svek honom, säger de.»

»Det säger folk alltid — och då vet vi ändå mycket väl att kvinnor nästan aldrig sviker män; det är männen som sviker oss. Jag tänker det är helt enkelt hans natur att vara så där tillbakadragen.»

»Helt enkelt hans natur — jag tror nog det, fröken — ingenting annat alls.»

»Och ändå — det skulle vara mera romantiskt att tänka sig att han har blivit behandlad med grymhet, stackars karl! Kanske har han ändå blivit det.»

»Jo lita på det! Det har han nog alldeles säkert, fröken! Jag känner det på mig.»

»Men man är alltid fallen att gå till ytterligheter i sina tankar om människor. Det skulle inte förundra mig om när allt går omkring litet av vardera komme sanningen närmast — litet besvikelse och litet naturlig tillbakadragenhet.»