158
intrycket. Liddy var såsom en liten bäck, alltid grund men alltid sorlande; hennes närvaro hade aldrig så mycket att betyda att den besvärade tanken, och dock alltid tillräckligt för att hålla den vaken.
På bordet låg en gammal bibel i kvartformat och läderpärmar. Liddy såg på den och sade:
»Har ni nå'nsin, fröken, tagit reda på vem ni skall gifta er med, och försökt det med Bibeln och nyckeln?»
»Prata inte strunt, Liddy. Som om sådant skulle vara någonting.»
»Nå nog är det ändå något med det.»
»Dumheter, barn.»
»Och man får en sådan ryslig hjärtklappning. Somliga tror på det; andra vill inte tro på det; jag tror nog.»
»Jaså, nå låt oss försöka,» sade Bathseba, i det hon sprang upp från sin stol med den fullkomliga brist på följdriktighet som man kan tillåta sig gentemot en underordnad, i det hon plötsligt hängav sig åt spådomsanden. »Gå och hämta portnyckeln.»
Liddy hämtade den. »Jag önskar att det inte vore söndag,» sade hon då hon kom tillbaka. »Kanske det är syndigt.»
»Vad som inte är syndigt på vardagar är inte synd på söndagar heller,» svarade hennes matmor i en ton som i sig själv innebar ett fullkomligt bevis.
Nu öppnades boken — bladen, gulnade av
