162
hade börjat bli retsam — ett slags Daniel[1], som i hennes konungarike envisades att knäböja åt öster, då vanligt förnuft och förstånd sade att han precis lika gärna kunde ha gjort som alla andra och skänkt henne den officiella blick av beundran som ingenting kostade. Hon var vida avlägsen från att bekymra sig på allvar över hans upproriskhet. Men det var ändå litet harmligt att den värdigaste och värdefullaste mannen i hela socknen skulle låtsa att han inte såg henne, och att en flicka som Liddy skulle prata om det. Liddys infall var sålunda snarare förargligt än lustigt, att börja med.
»Nej, inte vill jag göra något sådant. Han skulle inte se någonting lustigt i det.»
»Han skulle pinas ihjäl av det,» envisades Liddy.
»Inte bryr jag mig så mycket om att skicka det åt Teddy,» anmärkte hennes matmor. »Han är en ganska obeskedlig pojke ibland.»
»Det är han visst, det.»
»Låt oss kasta krona och klave, som karlfolk brukar,» sade Bathseba tanklöst. »Seså: krona för Boldwood, klave för Teddy. Nej, inte kan vi kasta krona och klave på sönda'n, det vore ändå att fresta djävulen.»
»Kasta psalmboken då, fröken; det kan inte vara något syndigt, inte.»
- ↑ Jfr. Daniels bok. Ö. a.
