»Nå gott: faller den öppen, är det Boldwood; faller den sluten, är det Teddy. Nej, den faller nog snarare öppen. Öppen, Teddy, sluten, Boldwood.»
Boken flög fladdrande i luften och föll ner sluten.
Bathseba gäspade litet, grep pennan och skrev med sorglös hand utanskriften till Boldwood.
»Tänd nu ett ljus, Liddy. Här följer några sigill med, vilket skall vi ta'? Det här är en enhörnings huvud — det är ingenting att komma med. Vad är det här? två duvor! — nej! Det borde vara någonting riktigt besynnerligt, eller hur, Lidd? Här är ett med ett valspråk — jag minns det är något tokigt, men jag kan inte läsa det. Vi kan ju försöka det; om det inte passar, tar vi ett annat.»
Ett stort rött sigill trycktes vederbörligen på kuvertet. Bathseba tittade på det heta lacket för att läsa orden.
»Utmärkt!» utropade hon och kastade muntert brevet på bordet. »Det kunde få både pastor och sakristan att dö av skratt.»
Liddy tittade på sigillets valspråk, och läste:
»TAG MIG»
Samma afton avsändes brevet, och sorterades i sedvanlig ordning på postkontoret i Casterbridge samma natt, för att återvända till Weatherbury nästa morgon.
