FJORTONDE KAPITLET
Brevets verkningar — Soluppgång
I skymningen Sankt Valentins dag satte sig Boldwood som vanligt ned vid sin middag vid en strålande brasa av gamla stubbar. På kaminkransen framför honom stod ett stort ur, krönt av en örn med utbredda vingar, och på dessa vingar uppbar örnen det brev som Bathseba avsänt. På detta brev var ungkarlens blick ofrånvänt fäst, tills det stora röda sigillet inpräglades såsom en blodfläck på hans ögas näthinna; och medan han åt och drack läste han ännu alltjämt i tankarna de ord det bar, ehuru de voro alltför avlägsna för hans syn:
»TAG MIG»
Den oblyga uppmaningen liknade de kristallföremål, vilka, färglösa i sig själva, antaga de omgivande föremålens färgton. Här, i Boldwoods lugna rum, där allt som icke var allvarligt var främmande, och där atmosfären var en puritansk söndagsatmosfär som varade hela veckan ut, förlorade brevet och dess inbjudan den tanklös-
