170
hölje i slingrande och krokiga fasoner liksom venetianskt glas, samt huru fotspåren av några fåglar, som hade hoppat över snön medan den låg över bygden som en mjuk fäll, nu hade stelnat till en övergående fasthet. Ett dämpat buller av lätta hjul avbröt hans tankar. Boldwood återvände till landsvägen. Det var postkärran — ett lustigt tvåhjuligt åkdon, knappast stadigt nog att motstå en vindil. Postbudet sträckte fram ett brev. Boldwood grep det och öppnade det, i förväntan på ett nytt ahonymt meddelande — till den grad äro människans föreställningar om sannolikhet beroende blott och bart av känslan av att vad som hänt förut kommer att återupprepas.
»Inte tror jag att det är till er, herr Boldwood,» sade karlen, då han såg vad Boldwood företog sig. »Där står nog intet namn, men jag tror det är till er herde.»
Då såg Boldwood på adressen:
Till den nya Fårherden
Weatherbury Gård,
Vid Casterbridge.
»Åh, ett sådant misstag! — det är inte till mig. Det är inte till min fårherde heller. Det är till fröken Everdenes. Det är bäst ni för det vidare till honom — till Gabriel Oak — och säger till att jag öppnade det av misstag.»
I detta ögonblick syntes på sluttningens krön en skepnad som avtecknade sig mot den lågande
