himlen liksom den svarta veken i en ljuslågas mitt. Den rörde på sig och började kraftfullt förflytta sig från ett ställe till ett annat, bärande med sig fyrkantiga skelettartade massor, som genomsållades av gryningens strålar. En liten fyrbent skepnad följde efter honom. Den högresta gestalten var Gabriel Oak, den mindre var hans hund George; de bördor han flyttade voro stängslen för fåren.
»Vänta,» sade Boldwood. »Där är karlen uppe på backen. Jag skall själv ge honom brevet.»
Detta var ej längre för Boldwood blott ett brev till en annan man. Det var ett tillfälle som borde begagnas. Med en uppsyn präglad av iver begav han sig ut på det snöiga fältet.
I samma minut skred Gabriel åt höger nedför backen. Morgonglöden utsträckte sig nu åt detta håll och snuddade vid taket på Warrens Malthus — dit herden tydligen styrde kosan. Boldwood följde efter på avstånd.
