Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/176

Den här sidan har korrekturlästs

174

vilket, om man engång blivit van vid detta sätt att kläda sig, föreföll naturligt nog, till och med prydligt — åtminstone var det med säkerhet bekvämt.

Matthew Moon, Joseph Poorgrass och andra formän och körkarlar följde honom tätt i spåren, med stora lyktor dinglande i händerna, vilket visade att de just kommo från formanshästarnas stall, där de hade varit ivrigt sysselsatta sedan klockan fyra denna morgon.

»Och hur tar hon sig fram utan fogde?» undrade maltmästaren.

Henery skakade på huvudet och log ett bittert leende, i det han samlade all sin pannas muskulatur uti en skrynklig hop i dess mitt.

»Hon får nog ångra det här — så säkert!» sade han. »Benjamin Pennyways var inte en sannfärdig man och inte en trogen gårdsfogde heller — han var en lika stor bedragare som självaste Jusse Iskariot. Men att tänka sig att hon skulle kunna dra sig fram på egen hand!» Han tillät sitt huvud att svänga fram och tillbaka tre eller fyra gånger i tystnad. »Aldrig så länge jag kravlar mig fram — aldrig!»

Detta förnams och uppfattades av alla såsom avslutningen på något dystert tal, som hade form endast i hans inre medvetande medan han skakade på huvudet; Henery kvarhöll emellertid diverse tecken av förtvivlan i sina anletsdrag, för att ge tillkänna att de komme att behövas där igen så snart han fortsatte sitt tal.