176
Mark Clark med bestämdhet. »Gud är nog hederlig i allting sådant.»
»Goda gärningar får god belöning, så att säga,» vittnade Joseph Poorgrass.
En kort paus följde, och såsom under ett slags mellanakt vände Henery sig om och blåste ut lyktorna, som blivit onödiga, då dagsljuset numera var tillräckligt till och med inom malthuset med dess enda glasruta.
»Jag undrar vad det här husbondsfruntimret kan vilja göra med ett harpsikord eller klavér eller piano eller vad de nu kallar det?» sade maltmästaren. »Liddy säger att hon har ett nytt så'nt där.»
»Har hon ett piano?»
»Ja. Hennes gamla farbrors saker tycks inte ha varit goda nog åt henne. Hon har köpt nästan allting nytt. Där finns stora stolar för dem som är feta, små och spinkiga stolar för dem som är smala; stora klockor, nästan som tornur, som skall stå på kaminkransen.»
»Tavlor, mest i präktiga, vackra ramar.»
»Och långa tagelstoppade länstolar för dem som är druckna, med tagelstoppade kuddar i vardera ändan,» sade Clark. »Likaledes speglar för dem som är vackra, och lögnaktiga böcker för dem som är syndiga.»
Trampet av stadiga, ljudliga steg hördes nu utanför; dörren öppnades ungefär sex tum, och någon där bakom hördes fråga:
