Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/186

Den här sidan har korrekturlästs

184

färdighet som de förvärvade med häpnadsväckande snabbhet.

»Och hon låter er inte ens behålla skinnet av de lamm som dör, har jag hört?» återtog Joseph Poorgrass, i det hans blickar med erforderligt vemod följde med Oaks förehavanden.

»Jag får dem inte,» sade Gabriel.

»Herde, ni behandlas riktigt illa,» vågade Joseph åter yttra, i hopp att ändå till slut vinna Oak till bundsförvant i sina klagovisor. »Jag tror hon har någonting emot er — det tror jag.»

»Nej, nej, inte det ringaste,», svarade Gabriel hastigt, och en suck undslapp honom, som lammskinnens förlust knappast kunde ha förorsakat.

Innan någon vidare anmärkning hann tilläggas förmörkades dörröppningen av en skugga, och Boldwood inträdde i malthuset, i det han åt var och en bestod en nick halvvägs belägen mellan vänskap och nedlåtande.

»Jaha, Oak, jag tänkte just ni var här,» sade han. »Jag mötte postkärran för tio minuter sedan, och då fick jag i min hand ett brev som jag råkade öppna utan att läsa adressen. Jag tror att det är till er. Ni får lov att ursäkta misstaget, var så god.»

»Åh för all del — gör ingen skillnad, herr Boldwood — inte det minsta,» sade Gabriel redoboget. Han hade ingen korrespondent på hela den vida jorden, och det var omöjligt att ett brev kunde komma till honom, vilket inte hela socknen med största nöje kunde ha fått läsa.