i en katedral, för att höra huru häckar och andra skepnader i lä upptogo sången efter dem och läto den bortdö i en halvt ljudlös snyftning, och hur den brusande stormen slutligen drog vidare mot söder, där den äntligen försvann.
Himlen var klar — sällsamt klar — och alla stjärnors blinkande liknade de rytmiska skälvningarna av en enda stor lekamens olika pulsar. Polstjärnan låg rätt i lovart, och sedan kvällen hade Björnen svingat runt den mot öster, tills den nu stod rätvinkligt mot meridianen. En skillnad i stjärnornas färgskiftningar, som man oftare får läsa om än verkligen iakttaga i England, var tydligt skönjbar i kväll. Sirius’ konungsliga prakt trängde in i ögat med stålblank glans; Capellas stjärnelåga var gul, Aldebaran och Betelgueuse flammande röda.
Om man en sådan stjärnenatt som denna står ensam uppe på en kulle, blir jordens välvande mot öster en nära nog påtagligt förnimbar rörelse. Förnimmelsen framkallas törhända genom det panoramiska skridandet av stjärnorna förbi jordiska föremål, vilket förnimmes efter några minuters stillhet, eller genom den bättre överblick av rymden som man förvärvar då man står på en höjd, eller genom vinden, eller genom ensligheten; men vilken orsaken än må vara, är dock intrycket att man glider framåt livligt och oupphörligt. »Världsförloppets poesi» är en fras som nu är mycket på modet; för att verkligen uppleva denna poesi uti hela dess episka lugn måste
2 — Thomas Hardy I