196
han blott till hälften begriper. För Boldwood hade kvinnor hittills utgjort avlägsna fenomen snarare än nödvändiga ledsagarinnor — kometer av så oberäkneligt utseende, rörelse och bestånd, att han inte ansett det höra honom till att söka utforska om deras banor vore lika matematiskt lagbundna och oföränderliga som hans egen, eller helt och hållet nyckfulla och irrande, såsom det föreföll den ytlige betraktaren.
Han såg hennes svarta hår, hennes korrekt tecknade anletsdrag och profil, och rundningen av hennes haka och strupe. Sedan såg han från sidan hennes ögonlock, ögon och ögonhår, samt formen av hennes öra. Därpå lade han märke till hennes gestalt, hennes kjol och själva sulorna på hennes skor.
Boldwood tyckte att hon var vacker; men han undrade om han hade rätt i denna åsikt, ty det tycktes omöjligt att denna dikt av kött och blod — om den verkligen var så fager som han tyckte den vara — kunde hava vandrat länge omkring på jorden utan att vålla en oro och lycksalighet bland alla män och framkallat större nyfikenhet än Bathseba hade gjort, ehuru detta inte var så litet. Såvitt han kunde fatta, skulle varken natur eller konst hava kunnat förhöja denna skönhet, den enda fulländade bland så många ofullkomliga. Hans hjärta började bäva inom honom. Det bör ihågkommas att Boldwood, ehuru fyrtio år gammal, ännu aldrig hade betraktat en kvinna med hela uppmärksamheten och kraften
