202
framskjutande och breda haka. Några tydliga, hårfina horisontala rynkor bildade det enda avbrottet i hans för övrigt jämna och stora pannas yta.
Faserna i Boldwoods liv voro vardagliga nog; men hans natur var ingen vardaglig natur. Denna stillhet, som frapperade en tillfällig betraktare mera än något annat drag av hans kynne och vanor, och som hade en så ytterlig likhet med dådlöshetens ro, var törhända den fullkomliga jämvikten av väldiga, varandra motsatta krafter — positiva och negativa — i utsökt sammanställning. Om jämvikten rubbades, var verkan ögonblicklig och ytterlig. Om en sinnesrörelse engång fick tillträde till hans inre, behärskade den honom helt och hållet; en känsla som ej överväldigade honom förblev fullkomligt dold. Den var i fullkomlig vila eller också stormande; långsam var den aldrig. Antingen träffade pilen honom på en livspunkt, eller alls inte.
Han hade inga lätta och tanklösa skiftningar i sin karaktär, vare sig för gott eller ont. Sträng i sin handlings konturer, mild i detaljerna, var han allvarlig i allt. Han såg inga lustiga sidor i livets dårskaper; ehuru han inte var någon särdeles trevlig sällskapsbroder för muntergökar och spefåglar, eller för dem som taga allt i livet såsom ett skämt, var han därför inte något olämpligt sällskap för allvarligt folk eller för dem som prövats av sorger. Han var en man som med allvar genomläste alla livets dramatiska försök;
