Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/207

Den här sidan har korrekturlästs
205

Hans hjärtas isolering under så många års förbehållsamhet, utan något utlopp för dess känslor, hade frambragt sin verkan. Det har ofta anmärkts att kärlekens orsaker till största delen äro subjektiva, och Boldwood var ett levande vittnesbörd angående sanningen av denna sats. Han hade ingen moder i livet, som hade kunnat mottaga hans hängivenhet, ingen syster åt vilken han hade kunnat ägna sin ömhet, inga lättsinniga förbindelser som kunde blivit ett utlopp för hans sinnlighet. Nu överväldigades han av en sammanfattning av alla tre — av en äkta, sann kärlek.

Han närmade sig ängens grind. Bortom den sorlade marken av rännilar och himlen genljöd av lärkornas sång; hjordarnas sakta bräkande blandade sig med båda. Matmor och herde voro båda inbegripna i sysselsättningen att lära ett lamm att »taga», vilket sker så ofta en tacka har förlorat sin egen avkomma; då ger man henne ett av en annan tackas två tvillinglamm i ersättning. Gabriel hade dragit skinnet av det döda lammet och höll nu på att binda det över det levande lammets: kropp, enligt vedertaget bruk, medan Bathseba öppnade på ett litet fyrkantigt stängsel i vilket tackan och det nya föremålet för dess omvårdnad skulle drivas in, för att bo där tillsammans tills de fattat tillgivenhet för varandra.

Bathseba såg upp sedan manövern fullbordats, och såg Boldwood invid grinden, där han