Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/208

Den här sidan har korrekturlästs

206

överskyggades av ett pilträd i full blom[1]. Gabriel, för vilken hennes ansikte hade hela ett aprilväders strålande obeständighet, och som ständigt iakttog dess minsta skiftningar, skönjde genast inflytandet därå av någon främmande makt, i form av en tydligen självmedveten rodnad. Han vände sig även om och varseblev Boldwood.

Gabriel satte genast dessa tecken i förbindelse med det brev Boldwood hade visat honom, och fattade sina misstankar angående något kokett tilltag, som hon påbegynt förmedelst detta brev och sedan fortsatt — med vilka medel visste han inte.

Farmare Boldwood hade varsnat den pantomim som röjde att de hade märkt hans närhet, och denna förnimmelse verkade liksom ett alltför starkt ljussken som kastats över hans nya känsla. Han befann sig ännu på landsvägen, och genom att gå vidare hoppades han undgå att någondera kunde misstänka att han ursprungligen hade ämnat beträda ängen. Han gick förbi med en ytterlig och överväldigande känsla av oförfarenhet, blyghet och tvivelsmål. Törhända röjde hennes sätt att hon önskade råka honom — törhända icke — han förstod sig inte på fruntimmer. Denna erotiska filosofis kabbala tycktes bestå av de mest subtila betydelser uttryckta

  1. Enligt engelska folkföreställningar ett dåligt tecken för hans frieri: »att bära pilkvisten» betyder i flera trakter av England detsamma som hos oss »att få korgen». Ö. a.