214
allvarlig eftertanke måste draga ur hennes eget tilltags falska premisser.
»Jag önskar jag kunde säga er smickrande artigheter,» fortsatte farmaren i en mindre besvärad ton, »och klä mina enkla känslor i vackra ord; men jag har varken begåvning eller tålamod nog att lära mig sådant. Jag längtar att få er till hustru — så häftigt att ingen annan känsla kan få rum hos mig; men jag skulle aldrig ha talat, om ni inte hade ingett mig förhoppningar.»
»Valentinbrevet! Åh, det där valentinbrevet!» sade hon till sig själv; men inte ett ord till honom.
»Om ni kan hålla av mig, så säg mig det, fröken Everdene. Om ni inte kan det — säg inte nej!»
»Herr Boldwood, det är smärtsamt för mig att behöva säga att jag är överraskad, så att jag inte vet hur jag skall kunna svara er på ett tillräckligt aktningsfullt och passande sätt — utan endast kan säga er vad jag känner — det vill säga vad jag menar — jag är rädd att jag inte kan gifta mig med er, huru mycket jag än högaktar er. Ni är en alltför aktningsvärd man för att jag skulle passa för er, herr Boldwood.»
»Nå men fröken Everdene!»
»Jag — jag borde inte — jag vet att jag aldrig ens borde ha drömt om att skicka er det där valentinbrevet — förlåt mig, herr Boldwood — det var lättsinnigt gjort, ingen kvinna med självaktning borde ha handlat så. Om ni bara vill förlåta mig min tanklöshet, så lovar jag att aldrig —»
