20
Vinden fortfor att brusa omkring hyddans knutar, men flöjtspelet upphörde. En rektangel av ljus öppnade sig i hyddans vägg, och uti ljusskenet uppenbarade sig farmare Oaks konturer. Han bar en lykta i handen; han stängde dörren bakom sig, trädde fram och sysslade i detta hörn av fältet i ungefär tjugu minuters tid, i det lyktans sken syntes och försvann än här än där, och belyste honom eller lät honom försvinna allt efter som han stod framför eller bakom lyktan.
Ehuru Oaks rörelser präglades av en lugn energi, voro de långsamma, och deras betänksamhet överenstämde väl med hans sysselsättning. Då ju ändamålsenlighet utgör all skönhets grund, kunde ingen hava förnekat att hans ständiga kommande och gående bland och omkring sin hjord i sig inrymde vissa element av behagfullhet. Men fastän han i fall av behov kunde handla eller tänka med lika kvicksilverlik raskhet som stadsbor, vilka uppfostrats mera enligt denna art, låg hans säregna styrka, kroppsligt, själsligt och andligt, snarast i det statiska — i jämvikten, och hade vanligtvis inte rörelsen att tacka för någonting.
Ett närmare skärskådande av marken däromkring, även vid stjärnornas dunkla sken, röjde att en del av vad man vid första anblicken skulle hava kallat en obrukad backe hade av farmare Oak blivit lämpad för hans stora plans fullbordande. denna vinter. Enstaka fårfållor
