ni skall säga det åt folket; därför var det som jag kom hit.»
Gabriel såg tvivlande och bedrövad ut, men, mellan sina anfall av tvivel, även lättad.
»De måste ha hört vårt samtal,» fortsatte hon.
»Nåja — än se'n, Bathseba?» sade Oak, hejdande vridningen och stirrande henne mitt i ansiktet med förvåning.
»Fröken Everdene, menar ni,» sade hon med värdighet.
»Jag menar bara, att om herr Boldwood verkligen talade med er om att giftas, så är jag inte den som ämnar ljuga ihop en historia för er skull och säga att han inte gjorde det. Jag har redan gjort mera för er skull än som har varit nyttigt för mig!»
Bathseba betraktade honom med rundögd förvåning. Hon visste inte om hon skulle tycka synd om honom för hans olyckliga kärlek till henne, eller om hon skulle bli ond på honom för att han hade övervunnit den — ty hans tonfall var tvetydigt.
»Jag sade bara att jag ville att ni skulle säga till åt folk att det inte var sant att jag ämnade gifta mig med honom,» mumlade hon, med något sviktande självförtroende.
»Det kan jag tala om för dem om ni vill, fröken Everdene. Och jag kunde också tala om för er, vad jag tycker om hur ni har burit er åt.»
»Det kan jag förmoda. Men det bryr jag mig inte om att höra.»
