med halmtak reste sig ur marken på olika, kringströdda punkter, och under dem rörde sig och prasslade de vitaktiga skepnaderna av hans snälla tackor. Bjällerklangen, som hade tystnat under hans frånvaro, vidtog åter, med tonfall som ägde mera mjukhet än klarhet, på grund av att bjällrorna omgåvos av den alltmera tillväxande ullen. Detta fortsatte tills Oak åter drog sig tillbaka från hjorden. Han återvände till hyddan, bärande i sina armar ett nyfött lamm, bestående av fyra ben tillräckligt långa för ett fullvuxet får, sammanhållna av en obetydlig mängd skinn omfattande omkring hälften av benens sammanlagda massa och utgörande djurets hela kropp för ögonblicket.
Detta lilla levande väsen lade han på en bunt hö framför den lilla ugnen, där ett mjölkfat glimmade. Oak utsläckte lyktan genom att blåsa in i den och snoppade sedan dess veke; hyddan upplystes nu av ett ljus fästat vid en tvinnad ståltråd. Ett ganska hårt läger, bestående av några vårdslöst hopkastade kornsäckar, täckte halva golvytan i denna lilla boning, och här sträckte den unge mannen ut sig, löste sin ylleduk och tillslöt sina ögon. Efter ungefär så lång tid som en vid kroppsarbete ovan person skulle ha behövt för att avgöra, på vilkendera sidan han ville ligga, hade farmare Oak verkligen somnat.
Det inre av hyddan, sådant det nu tedde sig, var trevligt och lockande, och den scharlakansröda lilla eldbrasan, som jämte ljusstumpen belyste
