230
»Och nu håller de på att få trumsjukan,» sade Henery Fray.
»Det gör de ja,» sade Joseph.
»Och kolar av allihop, om ingen föser ut dem och botar dem snart!» sade Tall.
Josephs anlete var idel skrynklor och rynkor av bekymmer. Frays panna var fårad både vågrätt och lodrätt, såsom ett fönstergaller, vilket uttryckte en dubbel förtvivlan. Laban Talls läppar voro sammanpressade och hans ansikte orörligt. Matthews käke hade sjunkit ned mot bröstet, och hans ögon vände sig varthelst den starkaste ögonmuskeln för ögonblicket råkade vrida dem.
»Ja,» sade Joseph, »och jag satt just hemma och sökte efter Efesierna, och så sade jag för mig själv, ’finns här då bara Korinthier och Thessaloniker i det här sablars Testamentet’, och vem kommer då in om inte Henery där, och så säger han: ’Joseph, fåren håller på att få trumsjukan’ —»
För Bathseba fanns det stunder då att tänka var detsamma som att tala, och då att tala var detsamma som att ropa till. För övrigt hade hon knappast återvunnit jämvikten ännu sedan hon blivit så upprörd av Oaks anmärkningar.
»Nog — nog nu redan! — era nöt!» ropade hon, i det hon kastade parasoll och bönbok ifrån sig i gången, och rusade ut i den angivna riktningen. »Att komma till mig, och inte gå och köra
