den. Åh!» sade hon och ljusnade, »herr Boldwood förstår sig på det!»
»Åh nej, fröken,» sade Matthew. »Två av hans bästa tackor råkade in bland vickern härom da'n, och var just som de här nu. Han skickade en karl till häst huvudstupa efter Gabriel, och Gabriel for dit och räddade dem. Herr Boldwood har nog trokaren som de gör det med. Det är en ihålig pipa med en spetsig kniv inuti. Är det inte, Joseph?»
»Jo — en ihålig pipa,» svarade Joseph. »Det är det nog.»
»Ja visst ja — sådan är den maskinen,» instämde Henery Fray betänksamt, med en österlännings likgiltighet gentemot tidens flykt.
»Nå men stå då inte här med ert jo! och ja!» utbrast Bathseba, »och prata inte längre med mig, utan skaffa fort hit någon som kan bota fåren och det på stund!»
Då stövlade alla av i förtvivlan, för att fort skaffa dit någon, enligt befallning, men utan en aning om vem denne någon skulle bli. Inom en minut hade de alla gett sig i väg ut genom grinden, och där stod hon ensam med sin döende hjord.
»Aldrig skickar jag efter honom — aldrig!» sade hon beslutsamt.
Nu drog en av tackorna ihop sina muskler på det förskräckligaste sätt, sträckte ut sig och gjorde att högt språng i luften. Det var ett häpnadsväckande språng. Tackan föll tungt, till marken och låg orörlig.
