236
»Han säger att han inte kommer, om ni inte bjuder honom hövligt och på ett passligt sätt, såsom det passar sig för ett fruntimmer när hon ber om en tjänst.»
»Åhå, svarar han så? Hur har han blivit så viktig? Vem tror han då jag är, efter han behandlar mig så där? Skall jag be en karl som har bett mig först?»
Ännu ett får gjorde ett högt luftsprång och föll dött ner.
Karlarna sågo allvarliga ut, som om de avhölle sig från att hysa en åsikt.
Bathseba vände sig bort med tårar i ögonen. Det bekymmer hon hade råkat i genom stolthet och snarstuckenhet kunde inte längre bemantlas: hon började bittert gråta; de alla sågo det; och hon brydde sig inte om att dölja det längre.
»Inte skulle jag gråta för det där, fröken,» sade William Smallbury medlidsamt. »Varför kan ni inte be honom riktigt snällt? Jag är säker på att då kommer han nog. Gabriel är nog en karl att lita på i den vägen.»
Bathseba behärskade sin sorg och torkade sina ögon. »Usch vad han är grymt elak mot mig — det är han just — det är han!» mumlade hon. »Och han tvingar mig att göra vad jag inte vill — ja det gör han! — Tall, kom hit med mig.»
Efter denna katastrof, som inte just var mycket ärofull för ledarinnan av ett företag, gick hon in i boningshuset, tätt följd av Tall. Här satte hon sig och rafsade hastigt en biljett under
