mellanskoven mellan de små konvulsiviska konvalescens-snyftningar, vilka följa på ett utbrott av gråt såsom dyningen efter stormen. Biljetten var icke dess mindre artig, fastän den nedskrevs i hast. Hon höll den på armslängd — ämnade lägga ihop den — så tillade hon dessa ord nederst i kanten:
»Lämna mig inte, Gabriel!»
Hon hade litet högre färg då hon vek ihop brevet, och slöt munnen, liksom för att därigenom uppskjuta samvetets undersökning om en sådan strategi vore tillåtlig, tills det bleve för sent. Biljetten avsändes på samma sätt som det muntliga budet hade avsänts, och Bathseba avvaktade inomhus dess resultat.
En ångestfull fjärdedelstimme följde mellan sändebudets avfärd och förnyelsen av ljudet av hästtramp därutanför. Denna gång kunde hon inte vänta.
Omständigheterna föreföllo emellertid lovande. Gabriel var inte ond: han var blott och bart neutral, fastän hennes första befallning hade varit så högdragen. En sådan högfärd som hennes hade kunnat fördärva spelet för en, som varit litet mindre vacker; alltså skulle en sådan skönhet som hennes hava medfört förlåtelse för en något mindre högfärd.
Hon gick ut då hästtrampet hördes, och såg upp. En ryttare passerade mellan henne och himlen, och fortsatte sin väg till fältet, där fåren voro, i det han vände sig om mot henne medan
