hälsa och färg. All grönska var ung, varje por var öppen, varje stängel översvällande av brusande strömmar av sav. Guds närvaro var tydligt förnimbar på landsbygden, och djävulen och världens ande hade dragit sig tillbaka till städerna. Mjuka »kissor» sutto på de trädslag som slå sent ut; ormbunkarnas skott krökte sig likt biskopskräcklor; den fyrkantiga bisamörten — den lustiga munkmössblomman, som liknade ett rödbrusigt helgon i en nisch av malakit — bräsmans klarvita blommor — tandrotsörten, vars skiftningar kunde närma sig människohudens — trollpackornas nattskatta och de mörka sorgeklockorna voro bland de egendomliga särmärkena för Weatherburys växtvärld i denna vårrikedomens tid; och bland djurvärldens framträdande företeelser var Jan Coggan i vårdräkt såsom förste fårklippare; vidare den andre och den tredje fårklipparen, vilka utövade sitt dragande kall å ämbetets vägnar och icke här behöva specificeras vid namn; Henery Fray, den fjärde fårklipparen; Susan Talls man, den femte och Joseph Poorgrass, den sjätte fårklipparen; unge Cain Ball såsom fårklipparassistent, och Gabriel Oak såsom fårklippningsöveruppsyningsman. Ingen av dem alla var klädd i någon nämnvärd grad; alla tycktes i avseende å kostymering ha träffat en lämplig medelväg mellan de indiska högre och lägre kasternas utstyrsel. Linjernas skarpa vinklar och orörligheten i allas anletsdrag förkunnade att allvarligt arbete stod på dagordningen.
16 — Thomas Hardy I
