242
Fåren klipptes i den stora rian, som för ögonblicket kallades Klippningsrian, och som till sin grundritning liknade en kyrka med tvärskepp. Den icke allenast liknade den närbelägna sockenkyrkan vad formen beträffar, utan tävlade även med den i ålder. Om rian i en forntid hade utgjort en del av ett klosters byggnadskomplex, var mera än någon numera hade reda på; intet spår av sådana omsivningar återstodo åtminstone numera. De väldiga sidoportarna voro höga nog att insläppa en skördevagn lastad och rågad med sädeskärvar, och över dem spände sig höga spetsbågar av sten, brett och djärvt tillhuggna, i vilka själva enkelheten vållade en storvulenhet, som sällan anträffas hos byggnader med rikare utsirning. Det dunkla, skumma taket av valnötsträ, uppburet och sammanhållet av väldiga bjälkar, kurvor och diagonaler, var vida mer storslaget i teckningen och dyrbarare till materialet än nio tiondedelar av våra moderna kyrkor. Längs båda sidoväggarna stod en rad strävpelare, som kastade djupa skuggor över sina mellanrum, vilka voro genomborrade av lansettformiga gluggar, som i sina proportioner noggrant motsvarade såväl skönhetens som ventilationens fordringar. Man kunde säga om denna ria, vad som knappast kunde påstås varken om kyrkan eller slottet, som dock voro dess vederlikar både i ålder och stil, att det ändamål, som ursprungligen hade förorsakat dess uppbyggande, var detsamma som den ännu uppfyllde. Häruti var rian
