mot de rastlösa Plejaderna, hade hunnit halvvägs upp på himmelen i söder, och mellan dem svävade Orion, vars härliga prakt aldrig strålat livligare än nu, då den svingade sig vidare över landskapets himlarand. Castor och Pollux med sina lugna bloss voro nästan rätt i meridianen; den dunkla och stjärnetomma Fyrkanten vid Pegasus vred sig långsamt mot nordväst; långt nere genom träddungen gnistrade Vega som en lampa upphängd bland de lövlösa grenarna, och Cassiopeias stol stod skickligt balancerande på deras högsta kvistar.
»Klockan är ett nu,» sade Gabriel.
Han var en man som ej saknade ett ofta återkommande medvetande om att det liv han förde hade en viss tjusning; därför stod han även denna gång stilla sedan han iakttagit himlen såsom ett nyttigt verktyg, och fortsatte att betrakta den såsom ett konstrikt och härligt mästerverk. Ett ögonblick tycktes han behärskas av skådespelets talande enslighet, eller ännu snarare av dess fullkomliga tomhet på allt vad som hör människans syn och hörsel till. Människovärlden med dess gestalter, händelser, smärtor och fröjder var som om den icke funnits till; och på den nattliga halvan av vårt jordklot tycktes alla tänkande varelser slumra, utom han själv; de kunde så gärna alla ha flyttat över till det belysta halvklotet.
Sålunda sysselsatt, med blicken riktad mot fjärran, varsnade Oak slutligen att något som han först hade tagit för en stjärna lågt nere bak de
