Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/251

Den här sidan har korrekturlästs
249

hörnet av rian. Ingen tycktes hava varsnat hans inträde, men där stod han obestridligen. Boldwood medförde alltid en egendomlig umgängeston, som påverkade var och en i hans närhet; och pratet, som Bathsebas närvaro hade något dämpat, tystnade nu helt och hållet.

Han gick fram emot Bathseba, som vände sig för att hälsa på honom med ett fullkomligt obesvärat skick. Han talade lågmält till henne; hon svarade instinktlikt i samma låga stämregister och snart fick hennes röst till och med samma tonfall som hans. Hon var alls icke böjd för att förefalla att stå i något slags hemlighetsfull förbindelse med honom; men en kvinna i denna ålder, som är så mottaglig för intryck, graviterar emot ett kraftigare centrum, icke blott i sitt ordval, vilket en vardaglig iakttagelse, utan till och med i skiftningarna i röst och lynne, då inflytandet är kraftfullt.

Vad de egentligen talade om var inte hörbart för Gabriel, som var tillräckligt självbehärskad för att inte gå närmare, ehuru han var för orolig för att förbliva likgiltig. Slutet på samtalet ledde till att den höviske farmaren tog hennes hand för att hjälpa henne att stiga över brädstängslet ut i det strålande junisolskenet. Nu stodo de bland de färdigklippta fåren och fortsatte samtalet. Angående fåren? Tydligen icke. Gabriel teoretiserade, och fann, ej utan skäl, att om två personer lugnt diskutera ett ämne som är inom synhåll, fästa de vanligtvis blicken på detta.